Nästa helg ska vi i järngänget på jobbet springa den fruktade Bockebodarundan, och eftersom ingen varit där förut bestämde vi oss för att ha lite miljöträning på lunchen idag. Så vi packade in oss i en av firmans bilar och susade iväg ut i skogen för att provspringa någon liten runda.
Allt började så bra. Vi kom fram och vi studerade en karta över området. Det fanns många färger att välja på, och valet stod mellan orange slinga, 6,8 km eller blå, 2,5 km. Eftersom vi hade lite bråttom enades vi om att blå slingan fick duga och så satte vi oss i rörelse.
Sedan var det slut med vår lycka. Jag fick syn på en skylt där det stod Till motionsspåren. Linda var på väg åt helt motsatt håll och de andra följde efter Linda. Jag inlade veto mot val av riktning och truppen vände om som en man. Utom Linda, som påstod att slingorna började åt andra hållet. Det visade sig att Linda hade rätt. Vi förstod ingenting, men nu låg blå slingan så inbjudande framför oss och vi rättade in oss i ett led med Christian som hare i täten och så gav vi oss av.
I flera minuter gick allting riktigt bra. Sedan tappade Christian bort blå spåret och var tvungen att stanna. Vi andra kom ifatt och efter en kort spaning hittade vi en blå färgfläck på en gran och kom igång igen. Stefan och Christan drog ifrån, men efter några hundra meter tappade de spåret igen och stod och spanade i en korsning. Dessutom hade vi tappat bort Linda någonstans.
Det var ungefär där alla av helt oklara skäl började springa åt varsitt håll i tron att just de visste vilket som var blå slinga, och efter ett tag var vi av med Jenny också. Man skulle kunna tro att det var Färgblindas Riksförbund som var ute och irrade, men efter några trevande utfall i olika riktningar lyckades Stefan och Christian hitta den gäckande blå markeringen igen och jag försökte hänga dem i hasorna, fast ibland visste jag inte om det var blå markering eller Christians blå jacka jag såg. Och till slut såg jag varken det ena eller det andra och hade av någon outgrundlig anledning hamnat på orange slinga istället.
Jag ska inte gå in på detaljer. Vi var fem i bilen när vi åkte dit och vi var samma fem när vi åkte hem igen. Ingen visste riktigt vad som hade hänt eller hur långt de hade sprungit. Ingen hade sprungit samma runda. Ingen förstod hur något så enkelt som att följa blå markering kunde bli så fel. Om vi hade varit en soldattrupp som skulle gå till anfall så kan man väl säga att Fi aldrig skulle kunna ha förutsagt denna manöver. Inte vi själva heller för den delen. Man skulle nog mer kunna likna oss vid en underlägsen bondearmé som mötte upp på slagfältet med högafflar och liar mot skarpladdade vapen, ungefär som i slaget vid Vinegar Hill i tv-serien Mot Alla Vindar, det var så att säga dömt på förhand att misslyckas. Fast jag måste väl säga att vår mission är betydligt mer beskedlig än Death or liberty, det handlar ju mer om att ta sig runt milen med äran i behåll.
Vår förhoppning är nu att det kommer att finnas ordentligt med funktionärer på plats nästa helg, som står beredda att knuffa oss i rätt riktning när vi travar förbi med rosor på kinden och solsken i blick. Och att loppet ska gå på orange slinga, för den hittar i alla fall jag på.
▼
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar