Idag har jag köpt en vinterjacka. Det känns ganska moget, men förmodligen är det inte det. Folk köper ju kläder hela tiden som om deras liv hängde på det. Jag är mer en sån som slår till en gång var tionde år eller så. Och idag var det dags.
Det var i sanning ett besvärligt uppdrag, man skulle nästan kunna tro att det var jag istället för Tom Cruise i Mission Impossible. Och ändå var inte mina krav jättehöga. Jag ville ha en svart jacka. Min tidigare vinterjacka, som jag dock inte köpt själv utan fått i julklapp av jobbet, är vit. Vit och liksom stickad i sånt där flätmönster. Det är nog i själva verket ingen vinterjacka utan mer en sån som man använder när man är ute i skärgården och dricker Pripps Blå med sina vänner en midsommarafton. Men nu har jag inga vänner med sommarstugor i skärgården så därför använde jag den som vinterjacka i brist på annat.
Att, som det heter, leva ett aktivt liv, i symbios med en vit stickad vinterjacka är inte särskilt lyckat. Vitt är inte praktiskt och allting fastnar i det stickade. Efter en skogspromenad där man gått och beundrat naturens skönhet och tänkt vackra tankar om livet så ser man ändå ut som om man har tjuvrökt och druckit folköl och hånglat med Kenneth i 8C på en friluftsdag.
Det är faktiskt en smula ovärdigt. Så kraven på nästa jacka var att den skulle vara svart. Eller åtminstone mörk och tillverkat av något smutsavvisande material. Och så skulle den vara vind- och vattentät. Och längre än midjekort och ha många fickor. Den skulle ha kapuschong, men absolut inte med sådant där fult fuskpälsludd. Och så behövde den inte nödvändigtvis skrika ut "Jag gör reklam för detta klädmärke" med megabokstäver. Och helst skulle den inte kosta en halv förmögenhet heller. Okej, mina krav var kanske rätt höga. Efter att ha avverkat 67 % av stadens affärer anade jag att de kanske till och med var för höga.
67 % låter verkligen som om jag "gjort stan" men det var i själva verket bara två affärer. Jag började på Intersport, fortsatte till Stadium och gjorde min odyssé hundraprocentig genom att pricka in Team Sportia. Några andra affärer som säljer kläder besöker jag helt enkelt inte*.
Till slut hittade jag en jacka som uppfyllde alla ovanstående krav utom möjligen reklamaspekten, men vid det laget var jag så dödligt uttråkad att jag i det närmaste kunde ha sålt min själ till Didriksons, som alltså blev det varumärke jag hostade upp en tusenlapp för att gå omkring och göra reklam för i åratal framöver. Men det är smällar man får ta.
Vad värre var är att jag köpte en Mer medan jag stod och väntade på bussen, a k a Vitlöksexpressen, hem. Av principiella skäl köper jag väldigt sällan läsk, och nu kommer jag förmodligen aldrig mer att köpa en Mer heller. Det är kanske 15 år sedan sist, men på den tiden var det i alla fall ett svenskt märke. Men på etiketten stod det nu Tillverkad i EU med tillstånd av The Coca Cola Company. Importerad av Coca Cola Company Drycker i Sverige AB. Och det kändes plötsligt väldigt oetiskt att stå med en Mer i näven, som jag dessutom köpt för att jag redan valt bort Sprite och Fanta och Coca Cola i tron att jag valde någonting lite bättre eller åtminstone mindre dåligt.
Och bara uttrycket "tillverkad i EU" allena skulle kunna få mig att bojkotta ett varumärke. Den var dessutom inte ens god.
Det var lättare att ha principer förr, på den gamla goda tiden när allt var som det skulle eller åtminstone när det gick att ha en hyfsad koll på vilka varumärken som hörde till vilka företag. Nu känns det mest som om några få multinationella bolag äger varandra på något sätt och det är fan omöjligt att vara säker på i vems ficka ens pengar hamnar i slutändan. Man kan ju fråga sig vad det är för valfrihet med det.
I ett sådant här läge känns det förnämligt att ha en rejäl drängfylla på dagordningen framåt kvällen. Det är ju allmänt känt att många världsproblem går att lösa när man samlas kring vingudens tron. Skål för fan.
* Med undantag för Myrorna. Men de finns ju inte här i stan, så därför räknas de inte på samma sätt.
▼
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar