I det yttersta marginalerna av min intressesfär finns en parant dam som heter Ulla-Britt. Eller möjligen Ulla-Britta. Jag talar i telefon med henne en eller två gånger om året och det konstiga är att jag aldrig lär mig vilket, Ulla-Britt eller Ulla-Britta, och det värsta är att hon är en sån som är väldigt noga med att bli korrekt tilltalad och så sitter man där som ett annat skolbarn och blir liksom uppläxad i luren. Ungefär som jag föreställer mig att det skulle vara att prata med Margaret Thatcher och råka säga något ofördelaktigt om the tories.
Hennes namn, Ulla-Britts eller Ulla-Brittas alltså, inte Margaret Thatchers, finns med i en intern adresskalender, och det står fel där med och aldrig att man minns vilken upplaga som är rätt. Det är som förgjort*.
Och så är hon en sån som inte svarar i telefon med sitt namn, utan med sitt telefonnummer, så att man varje gång nödgas fråga Är det Ulla-Britt jag talar med? Och då svarar hon Det är Ulla-Britta, så att man riktigt hör hur isbitarna klirrar mot a:et. Och tvärtom ifall man skulle drista mig att fråga efter Ulla-Britta. Det blir alltid fel, och det blir alltid väldigt pinsamt.
Jag har försökt att liksom sluddra lite när jag frågar efter henne för att få det att låta som om jag säger både Ulla-Britt och Ulla-Britta på samma gång. Det går sådär kan jag ju säga.
Jag tror jag ska börja fråga efter hennes man istället. Honom refererar hon själv till som Kalle, så det borde vara ett säkert kort.
Fast tänk om han är en sån som insisterar på att bli kallad för Carl av alla utom den närmaste familjen?
Jag tror det är dags att delegera det här uppdraget till någon som är bättre lämpad.
* En god idé vore ju annars att anteckna det rätta namnet, men efter ett samtal med Järnladyn är man så mentalt utmattad att den tanken helt enkelt faller bort. Och namnet med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar