En sak är ganska märklig. När man var yngre och lite mer intresserad av att ha en fast relation och någon att bilda familj och dela resten av sitt liv med, då fanns det inte en man som ville binda sig, de ville vara fria och leva livet och Vi kan väl vara vänner ändå och Det är inte dig det är fel på, det är mig, och så hände det inget mer.
Och nu när man efter moget övervägande har kommit fram till att det där med en relation är kanske inte så jävla viktigt ändå, det känns lite överskattat och vi kan väl träffas och ha lite sex bara när andan faller på, men nej, då är alla män helt plötsligt ute efter en livskamrat och kallar tjejer för kvinnor och vill tala om själen och känslorna till skenet av levande ljus.
Någonting har helt klart förändrats. Män har fått kontakt med sina känslor och kvinnor med sin lust, eller någonting sådant. Det är liksom som två helt olika funktioner, och aldrig skola dessa båda linjer mötas.
Att man aldrig kan vara i fas. Förr, när man själv på sin höjd ville gå romantiska månskenspromenader eller sitta och hålla handen i solnedgången fick man minsann inte göra annat än att hålla på och freda sig. Så fort man tappade koncentrationen det allra minsta så hade man någon representant från det motsatta könets flås i örat och händer innanför kläderna.
Men var är de nu, när man som bäst behöver dem? Hallå, vart tog ni vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar