Denna dagen ett liv.

Idag regnar det. Ett rejält filmregn, ungefär som den dagen då familjen Melkersson anlände till Saltkråkan för första gången.

När man var liten och tittade på Vi på Saltkråkan så tyckte man alltid att farbror Melker var astråkig. Aldrig ville han vara med och leka, han ville bara ligga i hängmattan eller sitta vid sin skrivmaskin. 
Och nu tycker man mer att herregud vilka jobbiga ungar, kan de inte lämna den stackars Melker ifred någon enda jävla gång?

Det är lite tråkigt att börja analysera sina barndomsfilmer. När man inser att han som spelade visserligen astråkiga men genuint genomsnälle farbror Melker är samma person som gestaltar den ondskefulle bonden som väser Du skulle bara töras gå från gårn mitt i slåttern din satans löpbock i första avsnittet av Raskens. Eller när man börjar analysera Malins roll och undra vad hon har att vara så satans glad åt som inte får göra annat än slava med städning och tvätt och matlagning och disk i en primitiv stuga, hur tänkte hon egentligen där, Astrid Lindgren? Eller när man börjar fundera på vad för slags mamma Stina egentligen har som bara dumpar henne hos morfar hela tiden, har hon problem med spriten, går hon på gatan? 

Men framför allt när man inser att Tjorven och Stina är kids from hell som man helst av allt skulle vilja deportera till ryska saltgruvor för att slippa höra deras äppelkäcka kommentarer. Då har det gått för långt. Då är det dags att trycka ctrl alt delete och starta om med nya friska tag. 

Idag regnar det.  Jag säger inte mer än så.