260609

Här ligger jag på ett hotellrum i Norge och ämnar inte göra så värst mycket mer idag. Resan igår gick över förväntan. Tågen avgick i stort sett som de skulle och bortsett från att det första var varmt som i en bastu medan AC:n kördes som om det inte fanns någon morgondag i de två andra så var det bekvämt och behagligt. Var framme vid 19.15, traskade utan bekymmer den dryga kilometern från stationen till hotellet, kände t o m igen mig lite från mina promenader under min senaste tripp hit. Checkade in, övergav omgående min vaga tanke om att äta middag på hotellet eftersom restaurangen var KNÖKFULL med glada glammande norrmän och -kvinnor som minglade runt i ett tjockt moln av social samvaro och prat. Flydde hals över huvud ut till närmaste REMA 1000 och provianterade för en ensam måltid på rummet.

Idag inleddes dagen med hotellfrukost (najs!), sedan traskade jag 4,5 kilometer upp till det industriområde där jobbet är beläget. I ösregn, tur jag hade tagit med min jobbregnjacka. Slank inom en annan REMA 1000 på vägen och köpte en wrap att ha till lunch. Kom fram, fick kasta mig in i labbjobb direkt. Kände mig som en rätt kompetent prao-elev, för jag vet ju vad som och hur det ska göras, men hittar inte i deras labb och de har ett annat affärssystem och andra artikelnummer. Det var rätt kul ändå. Fick en snabb rundtur i den nya fabriken som inte är fullt så up and running som man hade önskat kanske, men det hör väl till med lite barnsjukdomar. 

Traskade tillbaks till hotellet i samma ösregn som pågått hela dagen. Varierade mig genom att slinka inom en KIWI, köpte en baguette och lite frukt och - förutseende som jag är - en wrap till morgondagens lunch som jag stuvade in i minibaren på hotellrummet. Hade tänkt träna ett Vibes-pass, men rummet är faktiskt för litet. Körde lite rehabövningar för sätesmusklerna och det var knappt att det funkade utan att man slår i antingen sängen, fåtöljen, tv-bänken eller sängbordet. Aja, jag har ju i alla fall fått två promenader, bättre än inget. 

Grisfesten

Har läst-om Grisfesten av Leif GW Persson, handlingen är i stort sett densamma som i filmen Mannen från Mallorca som väl alla svenskar känner till? Jag har läst den här trilogin (Grisfesten, Profitörerna, Samhällsbärarna) en massa gånger, tröttnar aldrig. Kan tycka nu såhär efter tionde gången eller så, att det är lite väl yxiga faktainsprängningar här och där som gör berättelsen lite spretig, men jag gillar Johansson och Jarnebring och deras pragmatiska arbetssätt. Den här boken får fyra Sangria av fem möjliga. 

260608

Då var det måndag igen, helgerna går så sjukt fort. I fredags slutade skolorna, känner dock ingen som tog studenten. Barnbarnen slutar sjuan respektive ettan på gymnasiet så det är inget speciellt med något av det. Äldsta barnbarnet struntade i att gå på sin skolavslutning för han skulle jobba istället. Han är om sig och kring sig, den. 

Åkte och handlade efter jobbet, sedan hem, promenad, rehab, yinyoga. Var sedan ofattbart trött, orkade inte göra någonting så min man fick fixa mat och så kollade vi klart på How to get to heaven from Belfast. Som ju slutade på ett sätt som kändes som att det var upplagt för en säsong 2. 

I lördags gick jag långpromenad, tränade ett lätt corepass, sedan åkte jag till S och så jobbade vi i fyra timmar med helvetessystemet Idrott Fucking Online. Fast vi hade rätt kul samtidigt, så det var inte så plågsamt som man kanske skulle kunna tro. Åkte sedan hem, lagade middag och så började vi kolla på en ny serie, The Boroughs, på Netflix. Sen låg vi mest i soffan och slöade. Jag kollade på ett avsnitt av Skilsmässobarn på SVT Play, gillar serien men glömmer bort den emellanåt för det är en sån där serie som min man absolut inte kan tänka sig att se. Nu har jag i alla fall bara ett avsnitt kvar. 

Igår gick jag min vanliga söndagspromenad, tränade ett pass yinyoga som inte funkade riktigt för mig för det var väldigt mycket fokus på höfter och det hade väl varit en sak om man bara var stel, men nu är det stelhet plus smärta som inte på något vis är behaglig, det sitter liksom inuti och det känns som att benet håller på att slitas av (inte för att jag vet hur det känns på riktigt, men ändå). Försökte anpassa så gott det gick, men NJA. Det var inte helt lyckat. Kände mig seg och hade ont i huvudet och satt och försökte mobilisera kraft ett bra tag för att gå ut i trädgården och plantera om tomater. Min frösådd gick det åt helvete med, men jag fick fyra plantor av N:s kompis. Var inte speciellt hågad, men när jag väl kom igång var det helt okej och jag hade gärna stannat ute längre men hade packningen inför min Norgeresa hängande som ett djävla Damoklessvärd över mig. H-A-T-A-R att packa, speciellt när man ska vara borta relativt länge. Försökte intala mig att det skulle bli kul för att jag hade min nya fina gula resväska, men det gick väl sådär. Men det blev gjort. Åkte sedan till bibblan för att lämna och hämta några böcker och sen in till stan för bio med CLUB ROMIF. Vi såg Djävulen bär Prada 2, den var väl ungefär lika tillrättalagd och förutsägbar som sin föregångare, men det ingår ju i våra stadgar att se den film som visas i salong 4, nu står det visserligen i samma stadgar att det ska vara sista torsdagen i månaden men maj månads kalender var inte nådig och sen blev ju min dotter sjuk i torsdags, så nu blev det så här. Meryl Streep är ju dock alltid Meryl Streep. 

Nu är det måndag och idag bär det alltså iväg till Norge. Med tåg. Tåget dit innebär tre byten så jag hoppas att allt flyter på som det ska. Det ska regna hela veckan och jag har ett ständigt dilemma kring att jag inte har någon för den här årstiden passande jacka, vad jag är ute efter är någon slags jacka som inte är för varm och som står emot lite lagom mycket regn utan att vara sådär tät som en riktig regnjacka är.  En sommarvariant av min vinterjacka, typ. Grejen är att själva behovet inte uppstår särskilt ofta så därför blir det aldrig att jag tar tag i det, och därför får jag nu sitta här med en fleecejacka som enda skydd. Aja, det löser sig. 

260605

Igår åkte jag på nytt, för vilken gång i ordningen minns jag knappt längre men skam den som ger sig, iväg till bilförsäljningsfirman där jag numera går som barn i huset. Du får passa bygget för Fredrik har inte kommit än, meddelade "min" bilförsäljare som eventuellt också höll med om att jag började bli lite väl hemtam där, för han beordrade mig att ta en kopp kaffe och så susade han iväg med Korpen, som vår bil heter, och dess dragkrok och lämnade mig ensam med en hel hall full av bilar i kvartsmiljonklassen. Det enda man möjligen kan klaga på angående den här bilfirman är bristen på underhållande lektyr medan man väntar, fast nu är kanske inte tanken att man ska ha den som uppehållsrum. I brist på underhållning så har jag gått omkring och läst information om bilar som är till salu, därav är jag också bekant med prisklassen. Nu fanns det väl inte någon större möjlighet att stjäla en bil på det sättet, det går väl inte ens att tjuvkoppla en modern bil? och även om det hade gått så hade JAG ju ändå inte vetat hur man skulle göra, och därför tyckte väl bilförsäljaren att det var lugnt att dra iväg. Men tänk om det hade kommit en kund?  

Nu gjorde det inte det, den här Fredrik kom dessutom några minuter senare och efter ytterligare en kvart senare var "min" bilförsäljare tillbaka med en nybesiktigad bil. Det var jy märkligt, men berodde mest sannolikt på att de har ett sätt att se på saker angående löstagbara dragkrokar på Bilprovningen, medan andra firmor har en annan syn. Jaja, skitsamma, huvudsaken var att den slank igenom och jag slapp mecket (och skammen) med KÖRFÖRBUD. Hädanefter blir det besiktning på Carspect, för bilförsäljaren sa att där har de sköna soffor att sitta i medan man väntar, samt godare kaffe än på Bilprovningen. På Bilprovningen får man sitta i ett mycket sunkigt och minimalt utrymme med fyra stolar som står inklämda mellan entrén, kundtoaletten, kaffeautomaten och disken. Det finns ett vingligt ställ med sönderbläddrade motortidningar, det sitter bistra skyltar om att man ska hälla ut överblivet kaffe på toaletten och hela stället är otroligt deprimerande. Delar av personalen borde enligt mig också gå någon form av charmkurs. Trots det har jag fortsatt att åka dit, gissningsvis av gammal vana från den gamla tiden när det var statligt, det är som att jag inte kan komma på tanken att det numera finns andra aktörer på marknaden och man inte måste välja Bilprovningen. Men nästa år blir det något annat. Stay tuned för den spännande fortsättningen, hehehe. 

Tillbaks till jobbet, sedan hem några timmar senare. In på Biltema eftersom det ligger "på vägen hem" enligt min man. Jag HATAR när han säger "kan du köra inom [insert valfritt företag] när du har vägarna förbi?" Jag har ALLTID vägarna förbi i betydelsen just FÖRBI, detvillsäga jag stannar inte. Men samtidigt får man ju ta en kula för laget, för min man är ju offret som åker buss till och från jobbet och därför sparar pengar till Familjen AB genom att vi i och med det bara behöver ha en bil. Som jag i princip alltid har fri tillgång till, så då får jag väl tugga i mig ett och annat Biltema- och Byggmaxbesök. 

HATAR i alla fall Biltema så till den milda grad, för man hittar aldrig någonting där, trots utmärkta förutsättningar. Har dresserat min man att inte ge mig en lista med substantiv i stil med "tvåtums trallskruv" utan numera får jag en förteckning med kompletta artikelnummer. Sen brukar jag research:a och skriva upp hur man ska orientera sig mellan BYGG 14 och FRITID 28 eller vart fan man nu ska. Det funkar ju bra, i teorin. I praktiken måste den eller de som organiserat Biltemas varor utifrån artikelnummersystemet vara stammade ur helvetets nionde krets. Själv befinner man sig väl i den femte, vredens krets, när man tror att artikelnumren är placerade i nummerordning eller annan form av systematik och att de ska öka eller minska från vänster till höger, uppifrån eller ner eller åtminstone med NÅGON form av samband. Men det verkar otroligt diffust hur man organiserar varor inom en hyllsektion, jag tror att de bara trycker in dom lite slumpmässigt där det råkar finnas plats. Då vet man inte om man ska ursinnigt börja slåss vid ytan av Styx stinkande vatten, eller lägga sig passivt på botten och varken glädjas åt gud, människor eller universum. Som Dante skulle ha uttryckt det. Till slut hittade jag vad jag (eller rättare sagt min man) skulle ha och kunde ta mig ut ur det inferno som stavas Biltema. 

Åkte hem, kvällens bio blev inställd pga sjukdom, tråkigt för min dotter och såklart också för CLUB ROMIF. Men för mig personligen gjorde det faktiskt inte så mycket, det blev skönt med en ledig kväll efter allt flängande. Städade, bäddade rent i sängarna, tränade ett kort benpass och sedan låg jag mest i soffan och drönade. Kände mig oerhört trött och sleten, gick och lade mig redan vid 19-tiden. För att läsa visserligen, men ändå. Somnade vid 21 och har sovit som en klubbad oxe hela natten. 

Och nu är det fredag! Danska nationaldagen dessutom, vilket innebär att mängden mail och potentiella nya arbetsuppgifter som kan drösa in minskar drastiskt. Tur för mig, för jag ligger av olika skäl lite back med Projektet, behöver verkligen en ostörd dag för att jobba ifatt. Så det ska jag ta tag i nu. 

260604

Igår susade jag iväg till bilförsäljningsstället, traskade in med dragkroken i näven bara för att konstatera att min kontakt inte var på plats. Fick tala med hans kamrat istället, han visste ändå vad det gällde. Tänkte bittert att det nog var veckans eller varför inte månadens snackis i fikarummet, the neverending story of den avtagbara dragkroken men något ska de väl ha att prata om där också. Har lite svårt att se vad man gör hela dagarna på en bilfirma? Så himla ofta händer det väl inte att folk köper ny bil? Fast jag har ju ingen koll på sånt utan baserar detta lite löst på att a. de gånger jag varit där (vilket börjar bli oroväckande många nu) så har det inte varit en kotte där och b. de inte har så mycket som en post it-lapp på sina skrivbord. Tycker det skulle vara svårt att få dagarna att gå som bilförsäljare, men de har kanske fullt upp, VAD VET JAG som sagt. 

Kamraten tog dragkroken och kilade över till verkstan som ligger vägg i vägg. Efter en stund kom han plus en verkstadskille ut och jag kunde se genom fönstret hur de grejade med dragkroken. Sen kom kamraten tillbaka och undrade hur de på Bilprovningen förklarat det kring att den här knappen inte fungerade, för det gjorde den enligt honom. Så visade han att när man sätter på dragkroken så ska knappen liksom fjädra ut så att det syns en grön markering som visar att den är på plats och låst. Han demonstrerade detta flera gånger och jag kunde ju med egna ögon se att det fungerade. Här gällde det att smida medan järnet var varmt, så jag över i ilfart till Bilprovningen som ligger bara några minuter bort. När jag var på obokad efterkontroll i tisdags så gick det fort, nu verkade hela Sverige ha bestämt sig för att låta besiktiga sina fordon och under tiden verkade det där järnet ha svalnat avsevärt, för när Bilprovningsgubben skulle sätta dit dragkroken så var knappen stum och tjurig och vägrade fjädra ut och visa grönt. Det hjälpte ju föga att jag sa att bilförsäljarens kamrat fått det att fungera. Bilprovningsgubben sa att det bästa var att byta ut "hela den här delen" och så pekade han på någon detalj på dragkroken. Blev så trött att jag hade kunnat lägga mig ner på marken och storböla, men man har ju någon form av värdighet att upprätthålla så det gjorde jag inte. Men jag har INTE TID med sånt här, speciellt inte som dagarna tickar på och körförbud närmar sig. Tog dragkroken, åkte tillbaks till bilförsäljningsstället, stövlade in till kamraten och frågade om jag var med i Dolda Kameran. Bilprovningen...ja, dom är ju som dom är, sa han och lät inte imponerad, för han kunde minsann med ett enkelt handgrepp få den där förbannade knappen att fjädra ut. Man tycker ju att dom på Bilprovningen också borde känna till handgreppen, men uppenbarligen inte. Jag gjorde ju inte heller det, men det är ju inte som att jag har som jobb att kontrollera säkerheten på avtagbara dragkrokar. 

Lämnade dragkroken på kamratens i övrigt helt tomma skrivbord med ett löfte om att "min" bilförsäljare skulle ringa mig med någon form av lösning när han kom till jobbet, vilket han gjorde en stund senare. Så idag ska jag åka dit IGEN och så ska BILFÖRSÄLJAREN åka och besiktiga bilen ÅT mig och "ta diskussionen". Whatever makes your boat float, osv. 

Efter detta DRAMA åkte jag till jobbet med huvudvärk. Tog en Treo och tröståt en MELLISBAR, klarar knappt av att skriva namnet för jag tycker det är så töntigt, men de heter så. För ett tag sen sålde vi kakor i stallet och de heter saker som Mormors Dubbla Chokladflarn, Pappas Punchbollar, Kajsas Cafékakor samt - i det här fallet - Malins Bästa Mellisbars. Varje burk pryds av tecknad bild som ser ut att härstamma från Rasbiologiska Institutet, jag är alltså inte dödsimponerad av de som står bakom marknadsföringen men man är ju tvungen att stödköpa för att stötta FÖRENINGSLIVET. 

Efter jobbet åkte jag på rehab. Onsdagar verkar, till skillnad från måndagar, vara en lugn dag på deppgymmet. Gjorde mina övningar, åkte hem, släppte ut hundarna i trädgården en runda för jag hann inte med någon promenad. Åt ett par knäckebröd, slängde in en spade i bilen och åkte till stan för att fiska upp min man och sedan vidare till stallet för att  påbörja evighetsarbetet med att rensa hagarna från stånds. Vi var en liten men tapper skara som lyckades fylla fyra fulla skottkärror med ståndsplantor, och då har de inte ens hunnit växa sig tillnärmelsevis lika höga som de kan bli. Men framför allt hade de inte hunnit gå i blom, varje ståndsplanta kan nämligen producera upp till 10 000 frön som vart och ett kan ge upphov till en ny planta. Det började falla ett stilla duggregn men det var nästan bara skönt. Sen knogade vi upp till stallet igen (givetvis ligger den hage där det växer mest stånds nästan längst bort från stallet), grillen tändes och korv förtärdes så småningom. 

Jahapp, sen var det bara att lasta in sig i bilen, åka hem, ge hundarna kvällsmat och gå ut med dom, sen in i duschen och ner i sängen och vips var det en ny dag. Idag ska jag - efter att jag jobbat och varit på dragkroksturné - hem och städa, sedan tillbaks in till stan igen för bio med CLUB ROMIF. Vi fick inte till någon träff i maj månad så i juni blir det två gånger. Känner mig lite sleten för den här veckan har det varit något efter jobbet varje dag, det tar lite på krafterna att vara igång från arla till särla och i princip bara komma hem och dyka ner i bingen för en sorgligt kort sömnparentes innan det är dags för ett nytt varv i Grottekvarnen. Kan inte riktigt njuta av helgen heller eftersom den förestående Norgeresan hänger över mig som ett Damoklessvärd, men this too shall pass. 

260603

Igår susade jag iväg till Bilprovningen för en sån där obokad efterkontroll, det var inte en kotte här och jag tänkte gött, då går det snabbt. Det gjorde det med, men inte på det sätt som jag hade önskat. För på dragkroken sitter det förutom låskolven en knapp som man ska kunna trycka in, lite oklart vad den har för funktion, men hur som helst så kunde man inte trycka in den så därför kunde bilen inte godkännas. Alltså vad trött jag blir. Ringde till bilförsäljaren, som nog är hjärtligt trött på mig vid det här laget, han kunde dessutom inte hjälpa mig för han var inte på plats. Men idag ska jag dit, om allt går som det ska så kan de fixa det och så kan jag åka på ny obokad efterkontroll och få allt klart. Har ju bara den här veckan på mig, sedan blir det körförbud. Alternativet som killen på Bilprovningen sa var att man genomför besiktningen, sätter en ny tvåa och sen har man en månad till på sig, fast då får man ju först betala för en efterkontroll och sedan en till och det kostade ändå 369 kr per gång. Hoppas därför på tredje gången gillt eller något. Men det är så tröttsamt, jag har inte TID att hålla på med sånt här. 

Åkte hem, gick ut med hundar, tränade ett kort pass yinyoga, pratade i telefon med min bror. Vi pratade om träning och ingen av oss kom på ett begrepp som jag bara kunde förklara som Jamen sån där tuff träning för tuffa och coola människor, det är som en sekt liksom och som min bror mycket väl visste vad jag menade men som han bara kunde komplettera med Jag vet vad du menar...Jonas Colting är emot det. Googlade under tiden vi pratade, men fick bara fram något AI-svar att Det verkar som att du är ute efter ett tufft och svettigt träningspass? så till slut fick vi släppa det och prata om annat, vilket vi gjorde ett bra tag tills jag plötsligt vrålade CROSSFIT!!! mitt i ett utlägg om Kjell Höglunds låt Genesarets sjö. 

Bytte om, åkte till stallet, hamnade i bilkö på grund av vägarbete så jag blev sen till det möte vi skulle klämma in innan ridningen, men vi hann ändå avhandla det vi skulle. Kom hem, då skulle min man lasta bilen full med grejer för idag är det röjarkväll i stallet, vi vanliga dödliga ska göra en insats och rensa beteshagarna från stånds, men han ska koppla in en fläkt i tvättstugan. Vi hade en diskussion om bästa ställe att jag hämtar honom på, han tyckte jag skulle hämta honom på jobbet, men det betyder att jag måste åka hemifrån en kvart tidigare och en kvart är rätt mycket när man efter jobbet ska på rehab, hem, ut med hundar, äta något och sedan vara på hans jobb när han slutar klockan 16, hans jobb ligger dessutom en bit utanför stan. Då tyckte jag det var bättre att han tog bussen till stan från sitt jobb och så kunde jag hämta honom där vid 16.30. Jag ska ju dessutom hinna klämma in besök på bilverkstad och en efterkontroll på Bilprovningen om Gud och bilmekanikerna vill. Kände mig sedan lite taskig för han, min man alltså, ska ju göra jobb till klubben som vi annars hade fått betala en rätt bra slant för och då kan man väl tycka att det är rimligt att han ska bli hämtad, men den här veckan är det kort och gott KNÖLIGT. Vi får väl se hur det löser sig, over & out. 

Till stallet istället, v 23 2026, pt 2

Igår var det Köttbullstisdag, och eftersom det gick rätt bra i måndags så tänkte jag att det ska väl bli det gamla vanliga upp som en sol och ner som en pannkaka-fenomenet dårå. Men det blev det inte! Vi red i nne i ridhuset (vi hoppas nu på REGN för ute är det så torrt och dammigt, och stenhårt i marken dessutom), tyvärr stod det hinder därinne för gruppen innan hade och gruppen efter skulle hoppa. Nu var vi bara 4 stycken som red så det funkade bra ändå, annars tycker jag alltid att hindren är ivägen och Köttbullen blir ofokuserad för hon tror att hon ska få hoppa. Men igår var hon avspänd och koncentrerad,  bjöd framåt (med viss assistans från undertecknad) och var mjuk och fin i munnen, det kändes JÄTTEBRA. Galopperade på tygeln i både höger och vänster galopp, yiihaa. Tyckte till och med att hon började röra lite mer på bogarna när vi travade av efteråt, "eller är det som jag har hybris nu", undrade jag till I, för jag kan tycka att det är svårt att känna om formen är rätt eller om hon går på bogarna. Men I sa att det såg jättebra ut. Och det kändes jättebra. Så nöjd! Nu blir det ingen ridning nästa vecka p g a jobbresa och veckan därpå är sista veckan på terminen! Galet. 

260602

Igår var planen att åka på obokad efterkontroll på Bilprovningen mellan 8.00 - 11.30 för då hade jag inget i min jobbkalender bortsett från ett 15-minutersmöte med min chef vid 9-tiden, så jag tänkte att jag nog kunde slinka iväg efter det. Det ena ledde dock till det andra, eller åtminstone kom min chef på att jag nog skulle ha nytta av att vara med på ett möte som han och en till skulle ha vid 9.30 vilket jag givetvis svarade JAJEMEN! på för sån är jag i jobbsammanhang. Det mötet ledde sedan till ett nytt möte-efter-mötet och så gick hela förmiddagen utan att jag kom iväg på någon bilbesiktning. Får bli idag istället, om inget oförutsett inträffar alltså. 

Efter jobbet var det dags för rehab. Jag börjar tycka det är lite mysigt ändå, minns samma känsla från när jag gick på artrosskolan. Det är liksom så befriat från prestige på något sätt och alla har sina utmaningar. Så är det väl på ett vanligt gym också, men tänker att det är mer hets kring resultat och utseende, att man  är tight och tonad, har rätt kläder och hur ofta man tränar och hur mycket man bänkar och sånt där. Nu var det i och för sig omkring hundra år sedan jag tränade på (vanligt) gym, så det kanske inte är så längre, VAD VET JAG?

Småpratade med det äldre paret som jag kallar för Rökarna men som heter Lennart och Eivor medan jag värmde upp. Sedan kom Bagaren och förstörde myset lite genom sina otroligt avancerade och explosiva övningar med hopp och stora vikter. Då känner man sig inte så ball när man själv bara ligger på en foamroller och kämpar på i slow motion med sin rötna fascia. Min fysioterapeut sa förvisso att min teknik var "en fröjd för ögat", men ja. Att Ingemar Stenmark kan hoppa upp på en mur vid 70 års ålder kan man väl tugga i sig, han är ju ändå f d elitidrottare. Men när en vanlig dödlig (bagare dessutom) gör i princip samma sak på ett rehab-gym så är det mer svårsmält. 

Åkte hem via affären för att hämta min nya proffsiga kabinväska som var min julklapp från jobbet. Väskan är gul, så min man kallade den för gulklapp. Gick en runda med hundarna, åt kvällsmat, bytte om och åkte till stallet. Sen hem, duscha, i säng. Sov jättedåligt i natt och ikväll ska vi ha AU-möte innan ridningen så det kommer att bli en sån där dag när allting bara går i ett, ingen paus någonstans. Men det kanske är lika bra det, hehe.   

Till stallet istället, v 23 2026, pt 1

Igår när jag kom till stallet var Köttbullen (som jag skulle ha) klippt! Skönt för henne att slippa släpa på  sitt tjocka hovskägg och en massa päls. Hon blir som en helt annan ponny, med hovskägget ser hon ut som det kallblod hon är, med klippta ben blir hon nästan lite sportig i typen. 

Vi skulle rida på stora utebanan. S-U-C-K. Där är så torrt och dammigt. Nåde den som rider på spåret där det är hårt, sa K och viftade hotfullt med ett spö mot den som mot förmodan ens skulle våga tänka tanken. Ja, det var ju på skoj förstås om det inte framgick. K var förkyld och ville spara sin röst så vi fick rida fram självständigt. Det passade mig bra, vi snirklade runt hindren på utebanan i volter, flyttade lite i sidled, det kändes rätt okej med tanke på värmen. K vill ju att jag rider med avsevärt kortare tygel än vad jag tycker är bekvämt, jag fattar varför jag ska göra det eftersom Köttbullen annars går på bogarna. Men jag upplever också att om jag kortar upp tygeln direkt på den längden som K tycker är lagom (och som förmodligen är helt korrekt) så blir Köttbullen tjurig och står emot och så slutar det ofta med konflikt istället för samspel. Men om jag rider fram på "min" tygellängd, detvillsäga den jag tycker är bekväm, så går det bättre att korta upp den och börja ställa krav sen när hon är mer igång, man får liksom lura henne lite. Så då fick jag göra det, fast det var kanske bara för att K var förkyld och inte orkade argumentera, haha. I alla fall tyckte jag det gick riktigt bra. Övningen var sen att rida på en volt med övergångar, galoppfattningar och sedan rida från volten ut i ökad trav på rakt spår. Köttbullen har ju inte så stort register i sina gångarter, men nu djeflar fick vi till ett par riktigt fina ökningar där jag riktigt kände hur hon tog i från bakhovarna och längde sig utan att för den skull tappa formen. Sen sitter bogfriheten långt inne hos henne, så det finns mer att jobba på där. Men ändå. Duktig tjej! Var så nöjd med henne! 

Patient

Har läst Patient av Ben Watt, kanske mer känd som ena halvan av bandet Everything but the girl. Detta är handlingen: 

År 1992 drabbades Ben Watt, medlem i bandet Everything But The Girl, av en sällsynt livshotande sjukdom som förbryllade läkarna och krävde månader av sjukhusbehandling och operationer. Detta är berättelsen om hans kamp för överlevnad och vilken effekt den hade på honom och hans närmaste. 

Jag är lite fascinerad av såkallad sick lit, tycker det är till lika delar obehagligt/skrämmande som fascinerande att läsa såna där självupplevda sjukdomsberättelser, särskilt när det är såna där märkliga som ingen har hört talas om (i Ben Watts fall, Churg-Strass syndrom, ni får själva googla). Vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken, det känns sådär att sätta betyg på någons beskrivna sjukdom och lidande, så då gör jag inte det. 

260601

Men då är det alltså juni nu? Sommar-på-riktigt, fast det känns det i och för sig som det har varit ett bra tag nu när det har varit t-shirtväder i vad som känns som veckor. 

I fredags blev jag klar med en rejäl surdeg på jobbet, skickade iväg den till berörd myndighet och tänkte sedan unna mig att sluta lite tidigare. Fast så blev det ändå inte, det finns ju alltid grejer att ta tag i. I fredags kom det hit en firma och började arbeta inne i fabriken för nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort. I alla fall i den del som så att säga inte finns längre, resten försvinner i höst. Och det är ju inte bara att ta under armen och bära ut genom dörren, vissa saker är platsbyggda och fastgjutna och -bultade i betonggolvet, vissa grejer är så stora att de fick lyftas ut genom taket. Detta har ingenting med mina arbetsuppgifter att göra, det är mest bara deppigt, en epok som går i graven, osv. 

Efter jobbet åkte jag till bilverkstan och fick bytt den där låsscylindern till dragkroken, det var ju på tiden. Dock opassande att klaga när man inte behöver betala en krona, så det gjorde jag såklart inte heller. Fick en iskall Loka Citron och kunde sitta och spela spel på mobilen under tiden så det gick ingen nöd på mig. Åkte sedan och köpte jordgubbar, svenska, dyra. Hem och ut med hundarna, tränade ett pass yinyoga och sedan började jag baka tårtbottnar parallellt med att jag gjorde marinad och sallad och fixade inför den grillning vi bestämt oss för att ha på kvällen. Lade ihop bottnarna med fyllning och röjde plats i kylen för den, vilket inte var det lättaste. Brickan som jag alltid använder till tårtor sprack när jag lyfte den, men det var bara i kanten så det klarade sig. 

Min man gjorde bakad potatis i airfryern, jag konstruerade en plattform för grillen att stå på. Benen till nämnda grill har nämligen rostat sönder, så den är benlös men det är ju inget fel på själva grillen för det, jag satte den helt enkelt på några tegelstenar och det gick hur bra som helst att grilla.  Sen började det plötsligt regna!? Det var ju märkligt när solen lyst från en klarblå himmel från arla till särla hela veckan, men det brydde sig inte regnet det minsta om. Aja, det var bara ett lätt duggregn och sedan blev det fint igen. 

Tog ett glas vin! Minns inte när jag gjorde det hemma senast, eller jo, det var strax efter vår bröllopsdag i april, då delade vi en flaska bubbel. Så det var ju inte sådär jättelängesen ändå. Men bara ta ett glas vin till maten sådär, det minns jag inte riktigt när jag gjorde senast. Till nyår kanske? 

Gick och lade mig rätt tidigt som vanligt, hade planerat att gå upp vid 06.30 men vaknade innan klockan ringde. Tog en milrunda med hundarna, sedan åkte jag och tittade på hoppallsvenskan. Det gick bra för vårt lag, de gick vidare till omhoppning (fast det gjorde nog alla lagen) och sen vet jag inte riktigt hur det gick för det är inte som förr när det var fyra ryttare och de tre bästa resultaten räknades och resultaten baserades på det gamla vanliga lägst-antal-fel-på-kortast-tid. Nu i division 3 så kan varje lag bestå av upp till åtta personer och det räcker om tre är felfria så går hela laget till omhoppning, men den är inte på tid utan det räknas ut någon slags procent av antal felfria ekipage. Det funkar ju det med, men det blir ju inte sådär OTROLIGT spännande som det kunde vara förr när man gjorde avancerade räkneoperationer inför varje start för att se hur många fel ekipaget och därmed laget "hade råd" med. Men trevligt och inkluderande, nästan som att vi också skulle kunna ta oss runt, sa en ridkompis jag träffade där som inte heller gillar att hoppa. 

Stannade inte och kollade på prisutdelningen utan susade raka vägen hem för jag hade en tårta att dekorera. Fixade med det, sedan åkte vi till min dotter som hade 40-årskalas. Det var lite blandad mix med familj, gamla vänner som jag känt sen de var små och nya kompisar varav jag träffat en del när vi sprungit lopp, andra inte alls. Det var trevligt och på lagom nivå. N:s kompis S hade satt ihop ett quiz och hade lagt ner väldig möda på att sätta ihop rättvisa lag som hela tiden sprack för att delar av festdeltagarna först skulle kolla klart på Champions League-finalen i fotboll på ett annat ställe, och det blev ju förlängning och straffar och grejer. 

Föräldragenerationen fick vika ner sig och avgå "så att den riktiga festen kunde börja" men det var väl lagom för kvällströtta mig att vara hemma strax efter 21. De andra hade ändå bara hållit igång till typ 23.30 för de är ju inte heller några ungdomar längre, haha. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, tack och lov har den där blåsan under trampdynan läkt ihop någorlunda så att inte varje steg längre är förenat med stor plåga och att man sedan dessutom får ont på nya ställen för att man går konstigt för att försöka avlasta, oh the joy of being gammal och sleten. Tränade ett pass yinyoga, lagade sedan lunch för att få ihop till matlådor i veckan. Vi brukar inte äta lagad lunch på helgerna (om det inte finns rester), tycker det räcker med ett mål lagad mat per dag men nu hade vi ju inte ätit någon middag på lördagen och jag hatar att inte ha matlådorna fixade inför veckan. Efter lunch och undanröjning så började min man prokrastinera inför däckbyte på bilen, som skulle varit gjort för längesen men inte blivit av. Nu är det i alla fall gjort, men det satt långt inne. Varför gör jag det inte själv då, kan man ju fråga sig, och mitt svar är att jag tycker det är jobbigt och tråkigt och därför åkte jag en gång till en däckfirma för att låta andra göra det åt mig, men efteråt blev min man så upprörd över att jag hade betalat pengar för att göra något man lika gärna kunde göra själv, och från den dagen blev det hans djävla ansvarsområde att byta däck. Eller hjul eller vad det nu heter. Själv tömde jag ena hushållskomposten på jord och planterade lavendel i våra zinkbaljor, sedan fikade vi på uteplatsen och så var det lite allmänt slappande tills det var dags att börja laga middag (en annan anledning till att jag är motståndare till lagad lunch är att det inte känns som att man gör annat än står vid spisen, plockar undan och diskar upp).  

Det var den helgen det! Nu har jag en rätt hektisk vecka framför mig. Idag är det jobb, ska också klämma in ombesiktning av bilen, sedan rehab och så ridning ikväll. Imorgon jobb, AU-möte och så ridning. På onsdag ska vi rensa stånds i beteshagarna efter jobbet, på torsdag är det bio med CLUB ROMIF. På fredag är det ingenting, men på lördag ska S och jag fira nationaldagen genom att ta ett mastigt arbetspass med helvetessystemet IDROTT ONLINE. Ingenting på söndag, men då kommer jag garanterat att deppa eftersom jag ska åka till Norge nästa måndag  och det hänger redan över mig som ett Damoklessvärd. Försöker tänka att det ska bli kul och sådär, fyra dagar med hotellfrukost till exempel, mycket egentid på kvällarna också, men däremellan ska det ju klämmas in arbete och social interaktion och en massa logistik. Har tänkt mig att jag ska promenera från hotellet till jobbet varje morgon, det är cirka 4 kilometer så det är ju ingenting i avstånd räknat, men det finns en massa motorvägar där man aldrig riktigt vet var och hur man kan ta sig över till fots. Är väl inte riktigt tänkt att någon ska komma traskande till ett industriområde, men någon gång får ju vara den första. 

260529

Då var det fredag igen! Den här veckan har varit ganska lugn tycker jag, nästan inga möten och det jag måste göra på labbet tar dagens första timme, sen kan jag jobba med mitt andra resten av dagen. När jag sa att jag kunde sköta labb-biten så var jag ändå lite rädd för att det skulle bli en massa vad vi kallar BTB-situationer i produktionen för det brukar det bli under högsäsong. BTB står för Band Till Bil, detvillsäga att materialet skickas direkt ut från fabriken istället för att plockas från lagret som ändå är det normala (även om det aldrig står där särskilt länge under högsäsong). Då måste man släppa allt man har för händer så fort det kommer en bil för det är klart att man måste prioritera att kunderna får sitt, men det är ju segt att bli tvungen att avbryta möten för att rusa ut i labbet och släcka bränder (inte bokstavligen dårå). Men så har det inte blivit, i alla fall inte hittills, so far so good. 

Igår ploppade det upp ett jobb på Linkedin som såg ut att passa mig som handen i handsken. Det var som samordnare inom samma område jag jobbar idag, till och med i snarlik bransch (vilket inte är så vanligt eftersom vår bransch är väldigt smal) för en statlig myndighet där jag kunde bocka av i stort sett allt på listan över krav och meriter. 

Fick ett obegripligt sug att söka det, kanske också för att vår f d inspektör på tillsynsmyndigheten jobbar där. Vår nuvarande inspektör berättade en gång för mig att den förra (som var direkt ökänd för att vara alldeles otroligt sträng och nitisk och jag tror alla vi drog en lättnadens suck när hen slutade för de tillsynsbesöken var en riktig mardröm), ofta framhöll för andra företag som de hade tillsyn på vilket föredöme vårt var, och dessa föredömligheter var direkt kopplade till mina ansvarsområden. Så jag tror nog att hen skulle kunna lägga ett gott ord för mig. Men ändå rätt obegripligt att jag kände ett sånt sug efter att söka nytt jobb, jag ju gillar mitt nuvarande och ser otroligt många fördelar med det: bra chef, hygglig lön, rätt fritt, perfekta (för mig) arbetstider, osv. Var det kanske bara tävlingsinstinkt, för att se om jag skulle få det? Jag har ju ridit högt på min spetskompetens i många år, men nu när det snart inte längre finns någon produktion att koppla den till känner jag mig ju lite mer utbytbar. Även om jag vet att folk i ledningen tycker jag gör ett bra jobb och sådär, men det kommer att vara svårt att hävda att man har unika kunskaper, blir vi uppköpta, och det kommer vi sannolikt att bli förr eller senare, och man ska in i en ny organisation är sannolikheten att det redan finns folk som jobbar med samma saker som jag gör nu rätt hög, och då hänger man ju löst. Eller var det kanske bara en effekt av att PC liksom försökte läxa upp mig för att jag nämnde att jag pratat en stund med en elektriker som är inhyrd för att demontera det elektriska, det fick man absolut inte göra för han kostade för mycket. Som att man skulle behöva be hen om lov för att få byta några ord med en person som nästintill gått som barn i huset i alla år, GAH, jag står inte ut med sån djävla överförmyndarattityd. Är SÅ glad att jag skippade den där AW:n för efter vad jag hört så dök de människor som jag verkligen ville träffa, de som har slutat, ändå inte upp. Hade ju känts väldigt B om jag skulle ha stressat som en galning för att hinna dit och sen bara sitta och uggla med samma människor jag träffar varje dag, tack men nej tack känner jag. 

Vad händer i helgen då? Idag ska jag, äntligen, åka till bilverkstan och få det där djävla låset till dragkroken bytt så att jag kan besiktiga om bilen nästa vecka. Sen tror jag vi ska grilla ikväll, det har vi inte gjort hittills i år men imorgon ska vi på kalas för min dotter och på söndag ska det kanske regna så ska det bli av denna helgen så känns ikväll som en bra idé. Ska också fixa tårta till morgondagens kalas. Imorgon kanske jag eventuellt ska åka och kolla på en hopptävling där några från stallet ska vara med, jag får se om jag känner att jag hinner för det är en bit att köra. Vi var där och tävlade rätt mycket förr i världen när min dotter var medryttare på en ettrig liten B-ponny där ägaren hade den klubben som hemmaklubb, kunde ju vara kul att se hur det är där numera. Förr hade de ridskola också, men jag tror den lades ner för några år sedan. 

Och sen är maj slut och nästa vecka börjar sommaren, den riktiga och officiella. Det är SÅ sjukt. Veckan därpå åker jag till Norge. GULP. Aja, den dagen den sorgen, osv. 

Häxtävlingen

Har läst-om Häxtävlingen av Eva Ibbotson, är tydligen inne i ett stim av att läsa-om barnböcker. Detta är handlingen:

Den store Arriman har tröttnat på jobbet som trollkarl och vill ha en arvinge som kan ta över. Eftersom han bara kan gifta sig med en häxa inbjuds alla häxor att tävla om vem som kan utföra den ondaste och kraftfullaste Svartkonsten. Och vinnaren får gifta sig med Arriman. Belladonna bestämmer sig för att ställa upp, fast hon är en snäll och ganska vit häxa. Hur hon än försöker att vara svart blir det bara gott och vackert. Men så möter hon barnhemspojken Terence och hans daggmask Rover och då minsann händer det grejer!

Jag gillar den här boken lika mycket som jag gillar Den stora spökräddningen även om jag inte heller här  absolut inte tillhör målgruppen (barn 9-12 år). Men den är så himla rolig! Den får fem svartkonster av fem möjliga. 

260528

Igår var det morfar Nisses födelsedag, idag har turen kommit till min dotter som har uppnått helt otroliga  40 jordsnurr. Eller otroligt och otroligt, nu låter det ju i det närmaste som att hon var ett medicinskt under på något sätt. Så är inte fallet, det är väl mest det att jag inte tycker att det var så värst längesen som jag själv fyllde 40. Herregud, jag hade ju tillochmed den här bloggen när jag fyllde 40 och det var inte som att jag började blogga i samband med att jag fyllde 40. Och nu har man alltså barn som är 40. Gud vad många gånger det gick att skriva 40 i ett stycke, men i alla fall: Hurra för henne och hurra för oss och för att vi har en så fin relation. En person i min relativa närhet har en förälder som lägger ut otroligt deppiga inlägg på sociala medier i stil med Don't cry at my funderal, just walk away from me like you always did och Don't put me in a coffin when I die, just throw some dirt on me just like you did when I was alive och så sida upp och sida ner om hur ohyggligt ensam hen är trots att det är föräldern som sagt upp bekantskapen med (de vuxna) barnen och inte tvärtom som man skulle kunna tro. 

Igår tog jag ett fotbad på jobbet. Det är sånt man kan göra när man sitter ensam i en hel byggnad, hade väl inte funkat lika bra i ett kontorslandskap kan jag tänka mig. Det där såret som den spruckna vattenblåsan under trampdynan har transformerat sig själv till såg nämligen varken särskilt rent eller fräscht ut och för att kunna göra ett ärligt försök att få ett plåster att sitta kvar mer än 10 minuter kände jag att foten inte kunde vara svettig och stinkande som jag upplevde den efter min lilla lunchpromenad. 

Igår när jag scrollade igenom mitt sociala media-flöde så var det nån online-PT som tyckte det skulle vara obligatoriskt att använda deodorant på gym och folk eldade på och höll med i kommentarsfältet där det tydligen var ett allvarligt brott i stil med högförräderi om man skulle råka bli lite svettig i en lokal där hela syftet var att träna och bli svettig, och de tyckte också att det även skulle vara krav på skor. På mitt rehabställe hyllas och välkomnas användande av barfotaskor och det är absolut inga konstigheter med att gå barfota inne i själva gymmet, det är det många som gör. Men för den saken behöver man ju inte skrida in där med fötter som luktar Gamle Ole. Kände därför att jag behövde saneras efter jobbet, så jag tog en oanvänd papperskorg från ett av de tomma kontoren, fyllde med vatten och några pump av handtvålen och så blev det fotbad vid skrivbordet. Som sagt, det finns bara fördelar med att inte ha kollegor runt omkring sig. Skrubbade fötterna rena från svett och smuts med diskborsten (efter att ha lagt dit en ny i vårt, eller ska jag säga mitt för nu är det ju bara jag här, kombinerade kök/förråd/omklädningsrum, jag är väl ingen barbar heller) så att de luktade artificiella björnbär från BLIW, det var väl så nära hallon man kunde komma.

Åkte på förnedrings-rehab, fast igår var inte Bagaren där och spänstade omkring. Det var överlag inte alls mycket folk igår. Minns från när jag gick på artrosskola, då lärde jag mig vissa dagar och tider som var bättre (i avseendet "mindre folk") än andra. Får väl se om jag hittar något mönster här. Tycker i alla fall att jag börjar få lite kläm på övningarna, men såklart ska det inte stanna vid det utan igår fick jag också en styrkeövning som gick ut på att jag skulle förflytta mig huksittande i sidled med ett gummiband runt anklarna och hälen som så att säga ledde vägen, "så går du på det sättet härifrån och bort till cyklarna och tillbaks igen fyra gånger". Fick först ett gummiband där jag knappt kunde rubba foten överhuvudtaget, skulle jag ta mig fram och tillbaks på den utmätta distansen fyra gånger så hade jag väl inte varit klar än. Tydligen är den muskeln som man aktiverar med denna övning helt djävla rudimentär hos mig, fick byta till motstånd LIGHT som om jag vore en kraftlös 80-åring. VadFAAN?  Hasade mig fram och tillbaka i sidled som om jag vore en dement eremitkräfta, fick stanna och VILA varje gång jag kom till vändpunkten. Gud så förnedrande. 

Åkte hem, haltade (p g a såret under trampdynan) ut med hundarna, tyckte inte Tage haltade alls längre. Alltid något i denna värld av krämpor. Hem med hundarna, stultade vidare till bibblan för att lämna och hämta böcker, sedan hem och kraschlanda i soffan, Gud vilken tur att jag tackat nej till den där AW:n. Min man kom hem, vi kollade på Gladiator II, var tvungen att googla om de, romarna allså, verkligen lät vattenfylla Colosseum och det har tydligen hänt, de har ju dock sina berömda akvedukter och sådär så det skulle väl kunna vara tekniskt möjligt, men några himla HAJAR fanns det i alla fall inte där.  Har också svårt att se att de, romarna alltså, inte hajarna, skulle kunna få upp sån djävla fart på skeppen att de kunde ramma varandra med den kraften, men men. De har ju ingen corvus på sina skepp, påpekade jag, som nyss läst om hur romarna blev framgångsrika till sjöss i det första puniska kriget med hjälp av denna snillrika änterbrygga, kritiskt, men Chat-GPT lät meddela att romarna med tiden skippat corvus eftersom de gjorde skeppen instabila. Har också svårt att tänka mig att man först skulle kunna vattenfylla Colosseum så djupt att det både kunde åka skepp och simma hajar där, för att sedan tömma ut alltihop och typ dagen efter var det så torrt att det dammade. Men det var tydligen inget som Ridley Scott hade problem med. 

Idag är det jobb, sen hem och städa och träna ett litet corepass. Inget fir av min dotter idag utan på lördag ska det vara ett litet kalas. Förstod mellan raderna att man som representant för föräldragenerationen kunde avvika efter ett par timmar så att den riktiga festen kunde börja, det passar väl mig som knappt kan hålla ögonen öppna efter klockan 21.00. 

 

Den sista migrationen

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Den sista migrationen av Charlotte McConaghy. Detta är handlingen:

På Grönland hittar hon den sista flocken silvertärnor, som migrerar längre än något annat djur, och hon bestämmer sig för att följa dem till deras slutmål på Antarktis. Hon lyckas komma ombord på Saghani, en av världens sista fiskebåtar, och tillsammans ger de sig ut på en farofylld färd över havet. 

Men Franny bär på ett mörkt förflutet. Ett förflutet kantat av förluster fram till den fruktansvärda incident som tvingade henne till denna sista migration. Medan Saghani följer silvertärnorna i skyn avslöjas Frannys hemligheter bit för bit och hon inser att det hon har försökt fly ifrån under hela sitt liv slutligen har hunnit ikapp henne. 

Jag gillade ju En vild mörk kust väldigt mycket, När vargarna kom inte fullt lika mycket och den här fastnade jag inte alls för. Det blir liksom lite för mycket samma lika med personer som har ett mörkt förflutet och drivs av ett patos att rädda världen och den var otroligt lätt att lägga ifrån sig utan att någon form av nyfikenhet för Franny och hennes projekt väcktes. Den får en överkorsad silvertärna av fem möjliga.  

260527

Idag skulle min morfar Nisse ha fyllt 118 år om han fått leva och ha hälsan vilket han inte fick eftersom han var en storrökare av episka mått, plus att ingen normal såklart BLIR 118 år ens om man är ett dygdemönster hela vägen mellan vagga och grav. Men ändå. Morfar Nisse var en hedersknyffel som kan förtjäna ett postumt grattis på födelsedagen. 

Igår jobbade jag med att skriva en avvecklingsrapport, det är minsann inte bara att lägga ner ett företag hur som helst om någon trodde det. Det är blanketter som ska fyllas i och långa redogörelser för vad som ska hända med inventarier som ska skrotas och hur fastigheten ska saneras och hur omhändertagandet av avfall som uppstår ska gå till och så vidare. Det är rätt mycket pyssel, man vill ju ändå kunna avsluta snyggt. Har lagt mycket krut på att odla och förvalta en god relation med vår tillsynsmyndighet och ska nu göra mitt yttersta för att flaggan ska vara i topp to the bitter end. 

På lunchen så gick jag en runda som jag brukar, barfota dock för nu känner jag att det är hög tid att börja vänja fotsulorna vid det. Brukar vänta tills gatorna är sopade för det där gruset som används att sanda med är otroligt oskönt, men även efter att det är borta så känner man sig väl aldrig så klen som de första barfotapromenaderna innan skinnet under fötterna härdats. Men det gick bra tyckte jag, när jag var nästan tillbaka så började det göra lite ont under vänster fot och jag tänkte att jag har väl trampat på en tagg eller något. Men det visade sig vara en stor (som en gammal femkrona ungefär) vattenblåsa som tydligen uppstått på främre trampdynan utan att det överhuvudtaget känts (eller som jag kanske tolkat som vinterklena fotsulor) och som nu spruckit. Det är det absolut sämsta stället att få en blåsa på för det är helt omöjligt att sätta plåster, inte ens Compeed funkar, plus att man ju lägger så mycket tyngd där när man går så det gör satan så ONT. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en kort runda med hundarna. Tages hälta var inte lika uttalad, men helt ren är han inte så det får bli kortare promenader ett par dagar till, tänker jag. Lämnade av hundarna hemma, tog en trave böcker och traskade ner till bibblan som visade sig vara stängd och meröppet öppnade inte förrän klockan 16. Gick hem med böckerna igen, körde ett benpass på Vibes. En av övningarna var step up på stol med hantlar. Kände direkt att det här blir för tungt så jag körde den delen utan hantlar, någon nytta gör det säkert ändå. Svettigt blev det i alla fall! Åt kvällsmat, slöade i soffan tills det var dags att byta om och åka till stallet. Nu har hästarna börjat gå i gräshagarna som ligger lite längre från stallet än vad rasthagarna gör, vilket innebar att efter ridningen var det bara att börja traska. Som väl var fick vi ihop folk så att vi bara behövde gå en gång. Det tackade min spruckna vattenblåsa för. Trodde aldrig jag skulle somna efter att ha kommit hem och duschat. Min man jobbade nattskift i Snarkfabriken AB, det var varmt, den spruckna vattenblåsan protesterade mot att ha blivit duschad och tvättad genom att svida som ELD på ett helt orimligt sätt när man bara ligger i sängen utan belastning. Så när jag vaknade i morse kände jag mig mer död än levande, men det är ju bara att tugga sig igenom dagen. 

Har i alla fall bestämt mig för att skippa AW:n ikväll. Då blir det Gladiator II? sa min man, vi började ju kolla på den förra onsdagen men ingen fan orkar ju se en hel långfilm mitt i veckan så vi brukar dela upp våra onsdagskvällsfilmer och låtsas att det är en miniserie på två eller tre avsnitt. Lekte med tanken på att säga Tyvärr kan jag inte komma för jag ska se på Gladiator II på Netflix ikväll till mina kollegor. Det hade ju varit en diss värd namnet, men på tal om goda relationer så tror jag att jag nöjer mig med att säga att jag inte kan eller hinner. Det gör jag knappt heller för efter jobbet ska jag på förnedrings-rehab och sen måste jag hem och ut med hundarna och så ta bussen in till stan igen, det blir för tight. Det hade såklart gått att lösa om det varit något jag verkligen velat göra, men jag känner ju mest att...nä, jag överlever utan. 

Till stallet istället, v 22 2026

Kom till  stallet med en vag förhoppning om att Köttbullen skulle vara klippt, men det var hon inte utan stod där så lurvig och gissningsvis varm i sin box. Tänkte att nu blir det en jobbig lektion om hon ska vara lika seg som hon var förra veckan och som vi då skyllde på värmen och pälsen, nu var det ju ännu varmare. 

Vi fick faktiskt rida i ridhuset! Skönt att slippa dammet på stora utebanan och eftersom ridhuset är isolerat så kändes det faktiskt svalt därinne, i alla fall i början jämfört med ute i den stekande solen. Instruktur I sa att Köttbullen "dragit en repa" på första barnlektionen, och hon kändes faktiskt ovanligt pigg. Och så B-R-A det gick! Hade en god känsla redan från början som bara fortsatte hela lektionen. Vi red en övning som var att rida in i trav vid C och så göra skänkelvikning antingen till B eller E beroende på vilket varv vi var i, och därefter fatta galopp direkt på spåret, galoppera till A och därefter övergång till trav. Alla som känner Köttbullen vet att sidvärtsrörelser inte är hennes grej. Antingen vill hon inte flytta överhuvudtaget och kör upp huvudet och går dit hon vill och skapar DRAMA, eller så förböjer hon sig och tvärar för mycket istället för att gå framåt. Men igår fick vi faktiskt till några riktigt fina skänkelvikningar, i båda varven dessutom! Utöver det kunde jag rida med stadig yttertygel i höger varv. Det låter ju rimligt men det är det inte med Köttbullen eftersom hon är så O-ER-HÖRT fast i sin högersida, alla har ju något varv som är lite mer utmanande än det andra men jag har aldrig ridit en häst som står emot så som hon gör. Och när man då rider i höger varv och försöker ställa igenom och hon inte vill (dvs i princip alltid) så spjärnar hon emot och ställer sig utåt och då blir det glapp i yttertygeln och då blir det inte mycket bevänt med ens inside leg to outside rein. Men igår kunde jag rida med stadiga ytterhjälper och bara lirka lite med innertygeln och vips fick jag igenom ställningen även till höger. 

Var SÅ NÖJD efteråt, det här behövde vi. Eller åtminstone jag. Fast jag tror Köttbullen också känner sig nöjd när hon känner att hon är duktig. Dock verkar hon också vara väldigt nöjd med att bara gå och lulla och dra benen efter sig så jag förväntar mig inte att det här ska vara något beständigt, det brukar ju vara upp som en sol och ner som en pannkaka. Men igår gick det B-R-A. 

Den stora spökräddningen

Har läst-om Den stora spökräddningen av Eva Ibbotson, det är en bok som riktar sig till barn mellan 9 - 12 år och det var väl ungefär så gammal jag var första gången jag läste den. Har sedan läst-om den en massa gånger, men nu var det ett bra tag sedan. Detta är handlingen, om någon mot förmodan inte skulle känna till den:

Fasansfulle Fabian och hans familj på slottet Craggyford har spökat i lugn och ro de senaste 500 åren, men nu börjar det plötsligt hända riktigt otäcka saker i omgivningen. Englands gamla fina spöken är nämligen illa ute. Sakta men säkert drivs de bort från deras urgamla boningar. Jobbiga människor bygger motorvägar över deras dimmiga hedar, förgiftar vattenandarnas floder och inreder tjusiga restauranger i de gamla slotten. Överallt breder de ut sig och som alla vet - det går inte särskilt bra att spöka i korvfabriker och bingohallar. Snart blir Fasansfulle Fabian och hans familj tvungna att fly från Craggyford. De har ingenstans att ta vägen, men så stöter de på skolpojken Rick. Han förstår situationens allvar och får en strålande idé ...

Jag tycker även i vuxen ålder att den här boken helt enkelt är toppenrolig, kan inte komma på en enda dålig sak med den faktiskt. Även om jag inte tillhör målgruppen. Den får fem benknotor av fem möjliga, om inte annat för god hållbarhet. 

260526

Igår var det en rätt lugn dag på jobbet eftersom det var annandag pingst, eller 2 PINSEDAG som det heter i Danmark där det är röd dag, och eftersom alla chefer och andra viktiga personer jobbar där så kom det följaktligen knappt ett enda mail på hela dagen. 

Passade på att utnyttja den temporära stiltjen och valde julklapp. Vi brukar få ett sånt där gåvokort varje år och det har legat på mitt skrivbord sedan i december och inte så mycket pockat på uppmärksamhet som långsamt förvandlats till en del av inredningen. Ibland tänker jag att javisstja, jag borde kanske...och sen kommer det något annat emellan, men igår gick jag in på sajten för att välja och vraka. Det är ju väldigt mycket heminredning och köksattiraljer, förra året valde jag en väldigt fin (och dyr) emaljerad gjutjärnsgryta från Jernverket som jag använt exakt noll gånger eftersom jag året innan valde en gryta signerad Tarek Taylor som jag använder till det mesta. Vet inte riktigt hur jag tänkte där, men blev väl girig för dom är ju ändå rätt dyra. Fast jag har redan en emaljerad gjutjärnsgryta (dock från o-fancy IKEA) och vem tror jag att jag är, någon som ska mätta en hel tross? Jag gillar visserligen både stor- och långkok men det sker ju absolut inte i den omfattning att den kräver flera jättegrytor. Den senaste krävde dessutom en hel djävla omorganisering av grytskåpet p g a att den är så stor. Så allt sånt går ju fetbort tillsammans med det enorma utbudet av olika knivset i japanskt högkvalitetsstål (som by the way varenda man tycker sig behöva ha i sin ägo utan att för den sakens skull göra något mer avancerat med dom än att möjligen dela en fralla eller skiva en banan). Är heller inte särskilt intresserad av heminredning och därför scrollar jag snabbt förbi sida upp och sida ner med Georg Jensen-ljusstakar och plädar i stilren design. 

Valde istället en kabinväska, vilket kan tyckas vara ett otroligt märkligt val för en som hatar att resa så mycket som jag gör. Men nu förväntas jag ju ändå resa lite mer i tjänsten och jag är alldeles för snål för att köpa en lite mer rejäl väska för det ändamålet. Och jag gillar resväskor på hjul, det är så GÖTT att slippa släpa på ryggsäckar och axelremsväskor som jag gjort i alla dagar fram tills för kanske fem år sedan när jag bestämde mig för att börja resa lite mer ståndsmässigt. Jag äger två såkallade kabinväskor, den ena från Rusta och den andra är en som min mamma (tekniskt sett tillhör den nog fortfarande henne, men men) fick i sån där gratis välkomstpresent från någon bokklubb, och kvalitén är ju därefter på båda två. Det är inte som att jag direkt skäms när jag kommer dragandes med någon av dessa bland alla flotta businessmen and -women i KASTRUP LUFTHAVN, det är mer att de inte är särskilt praktiska och speciellt bokklubbsvarianten är helt obalanserad och wobblar friskt och riskerar att välta i varje gathörn, trots att det tyngsta ligger i botten. Har också en känsla av att handtaget och/eller hjulen kan lossna vilken sekund som helst och då har man bara en otroligt klumpig väska utan några fördelar. Man får vad man betalar för, osv. Nu har jag i alla fall sluppit betala för vad jag hoppas är en för djävla bra proffsväska, istället för ytterligare en gryta till samlingarna. Win-win, kan jag tänka. 

Var på REHAB efter jobbet. Förra gången var ju mest plågsamt, klart jag fattar att det inte händer något efter EN gång, men det var inte jätteupplyftande och miljön är rätt deppig eftersom alla har krämpor. Förra gången var det en man där som dock inte verkade ha ont någonstans. Jag gissade att han var i 65-årsåldern, fast det är verkligen svårt att avgöra på vissa. Men han hade i alla fall helt vitt hår och skägg och påminde lite om fiskargubben på den där tavlan, så jag daterade honom till cirka pensionär. 

Oavsett hur gammal han var så verkade han inte vara drabbad av en enda krämpa, för han höll på med någon slags avancerade enbensövningar och plötsligt började han hoppa från stillastående upp på en låda (det heter säkert något fancy på gymspråk), den var kanske inte exakt sådär hög som den muren som Stenmark hoppade upp på i Mästarnas Mästare. men inte långt ifrån. 

Förra gången stötte jag ju ihop med ett äldre par som visade sig bo hemma i byn, mitt interna namn på dom är Rökarna eftersom de påfallande ofta sitter och bolmar i sitt uterum med utsikt över den lilla vägen som går från skogen, det är endast där och då jag har sett dom bortsett från att vi mötts någon gång i skogen på den tiden de hade hund. Fast nu har de kanske slagit sig in på den sunda vägen och slutat röka och börjat träna, inte vet jag. 

Träffade i alla fall på Rökmannen i fredags när han var ute och vattnade i sin trädgård och vi pratade en stund om träning och åldrande (otroligt deppigt samtalsämne). Jag nämde då den spänstiga mannen och sa något om att han verkade ju i det närmaste vara i form som en elitidrottare. Ja, han är visst bagare, svarade Rökmannen, hur han nu kunde veta det och framför allt som om det skulle förklara saken. Som tur var kom tillägget Han har visst hållit på med gymnastik, vilket ju förklarar saken (ursäkta alla Mästernas Mästare-referenser men sen jag såg Jonna Adlerteg tävla i jägarvila mot Nils van der Poel där minuterna tickade iväg och Nils grimaserade och svettades och kämpade medan Jonna inte rörde en min så hyser jag den djupaste respekt för elitgymnaster och deras superkrafter). 

Jag gled in på rehab-gymmet och fick direktiv av min fysioterapeut, jag ska bara hålla på med bindväven, inga styrkeövningar (än), så det var bara att ta sin lilla gummiboll och sätta igång. Förra gången nämnde jag för fysioterapeuten att jag tyckte det var en bra boll för den är så hård, jag har ju provat med tennisbollar men de är för mjuka och kollapsar lite när man lägger all tyngd på den. Trodde att det var något otroligt fancy gym-tillbehör som säkert var jättedyrt, men han avslöjade att han köpt den på Biltema. Bland hundleksakerna! informerade han förnöjt. Jahapp, så nu är alltså ens främsta träning att trycka röven mot en leksaksboll för hundar från Biltema. Samt ligga på en stor foamroller och vicka sig själv fram och tillbaka över ömma partier på utsida höft och lår. Det är det som ska få bindväven att vakna till liv och bli spänstig och funktionell igen, är planen. Coolhetsfaktor cirka minus en miljon, men gör det bara nytta så. Vinkade på Rökarna, som var där även idag och sen dök även Bagaren kom in och började göra en massa oerhört avancerade utfallssteg och hopp på ett sätt som var spänstigare än många 20-åringar. Det är inte vad man behöver se när man själv ska sitta på en stol med ena foten på knät och fälla överkroppen framåt, inte när det är på gränsen av vad man förmår eftersom det känns som att benet håller på att slitas loss från höftkulan. 

Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, upptäckte att Tage haltade lätt på vad jag kom fram till var vänster fram. Oklart varför, men kanske har han sträckt sig eller något när de har race:at i trädgården i helgen. Såg inget konstigt med tassen och han ömmade inte heller någonstans när jag klämde, men han går inte rent. Jaja, det går förhoppningsvis över med lite vila. 

Tränade ett pass yinyoga på första gången på...ett par veckor? Det var trevligt, men jag kommer inte att återuppta daglig träning utan tänker 2-3 gånger i veckan blir nog mer lagom. Även om det på ett sätt var lite mysigt med den dagliga yinyogastunden så får det ju finnas lite sans och balans även där så att inte det samtidigt blir ett stressmoment och något som bara ska klaras av. 

Vädret var toppen så jag åt kvällsmat ute och låg sedan i vår utesoffa och läste. Skulle ju inte rida igår p g a det här ordförandenätverket som jag skulle delta i lite senare på kvällen. Som väntat var det väl inte riktigt något av det som diskuterades som berörde mig eller vår förening, det var mest en massa prat om tävling som inte har något med vår verklighet att göra. Är ju stor skillnad på om man är en förening med ridskola som huvudverksamhet och om man inte är det. Lite matnyttigt fick jag dock med mig, så helt bortkastat var det ändå inte. Sen var det läggdags, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

Idag är det jobb, sedan träna ett litet benpass och så ridning ikväll. Har fortfarande inte bestämt mig om jag ska gå på den där AW:n imorgon, men just nu lutar det rätt starkt åt INTE. 

 

Jag är aldrig hemma

Har läst Jag är aldrig hemma av Aase Berg, en människa som jag personligen aldrig hört talas om förrän hon fladdrade förbi som en av många kulturpersonligheter i någon av Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Sen fick jag tips här på bloggen (tack Ulrika!) och tänkte först lite oengagerat att jaha, vad kan en svensk poet ha att säga som intresserar mig? MASSOR, visade det sig. Detta är handlingen (eller åtminstone baksidestexten):

Aldrig har livet varit så rikt, så upphackat och så märk­värdigt som i Aase Bergs vardagar. Följ med till Skåne­gatan och Runmarö, Njutånger och Överum, med färdtjänsten till mammas vård­central eller en vernissage på CF Hill, till de sex stall och sju bostäder Aase kryssar ­mellan. Dyk ner i diskussioner om klotblixtar, maskin­inlärning, Hessdalsfenomenet, undulatpsykologi, ridning och zombier. Med mera.

Jag blev väldigt förtjust i den här boken. Älskar ju att läsa om människors vardagligheter och bestyr och kul att läsa om en annan häst-tants erfarenheter. Funderade en hel del på hur mycket man egentligen tjänar som poet (nu vet jag att hon gör mer än det, men det var så hon beskrevs på Wikipedia), huuuuur kan man ha råd att rida så mycket som hon gör? Blev helt stressad av allt det här kringflackandet mellan olika boenden och fastigheter, hur många kan man egentligen äga (sju uppenbarligen) och ändå leta efter nya? Sen är jag väl inte jätteintresserad av skrivandet kring kulturpersoner som jag inte har en aning om, men det är ju samma med MLDG:s texter, de bitarna ögnar jag mest igenom. Men ja, kul och uppfriskande! Har ställt mig i kö på uppföljaren Vi är framme snart, jag har köpplats 1 men det finns bara 1 exemplar så det kan ju ändå dröja. Den här boken får fyra stora ponnyer, schas iväg till bibblan med er. 

Another warning, pt 3

Another warning, pt 3

260525

I fredags susade jag iväg till en handelsträdgård efter jobbet. Vi har en regnvattentunna som det är hål i botten på, vilket gör den tämligen värdelös som regnvattentunna. Men jag tänkte att man kan använda den att plantera i, och för ett tag sedan fick jag en vision av att man skulle kunna skära upp den i sidan och trä den runt ett eländigt plommonträd som växer vid vår uteplats och som vi har försökt ta död på i åratal.  Det är ett sånt där gammalt träd som ger kanske 5 plommon varje höst så det är ju inte som att man står och faller med den avkastningen direkt. Problemet med plommonträd är ju att de skjuter rotskott som om det inte fanns någon morgondag, vi fick ta bort stenplattorna på uteplatsen eftersom det sköt upp rotskott i varenda skarv som fick plattorna att luta åt alla möjliga riktningar och oss att vricka fötterna. Men det är ju inte bara att såga ner ett sånt träd för då går det i försvar och skickar upp en hel legion av skott som likt en romersk armé tänker lägga hela världen under sina fötter. För kanske fem år sedan ringbarkade jag trädet för att det skulle dö en mer stillsam död och rotskotten att gå samma öde till mötes, men trädet är envist och fortsätter att åtminstone delvis leva, som ett plommonträdens Frankenstein. Nu råkar det också växa en väldigt fin kaprifol som slingrar sig upp mot stammen så trädet i sig fyller en viss funktion, men nu kände jag att det kunde pigga upp att också trä en del av den trasiga regnvattentunnan runt stammen, så att det ser ut som att trädet växer i en stor kruka, och i denna kruka ville jag ha kryddväxter. Utöver det vill jag ha klematis som slingrar sig utmed stolparna på vår pergola som min man har byggt, eller pergola-to-be för att vara mer korrekt, för den har inga takbjälkar men det kommer kanske vilket år som helst. Satte därför sprätt på en hel del pengar i nämnda handelsträdgård, men det kände jag att jag kunde göra eftersom majlönen var på ingång. I maj får man nämligen utbetalt semester och arbetstidsförkortning som man inte tagit ut och inte får spara, i pengar och när jag kikade på lönebeskedet så konstaterade jag nettolönen var högre än bruttolönen, så jag tyckte jag kunde unna mig lite slös. 

För några år sedan tvingades jag avtala bort min övertidsersättning, något jag motsatte mig i det längsta eftersom jag historiskt sett jobbat över otroligt mycket. Inte för att det är ett självändamål, men det gjorde ju åtminstone inte ont i plånboken. Först erbjöd de fem extra semesterdagar. Det hånskrattade jag bara åt. Visade hur mycket min genomsnittliga övertid var, hur mycket det gav i pengar och hur mycket det skilde mellan den summan och värdet av fem extra semesterdagar. Dessutom, och vad viktigare är: den som ständigt snuddar vid övre gränsen för hur mycket övertid som överhuvudtaget är tillåten är inte direkt hjälpt av extra semesterdagar som man ändå inte hinner ta ut.  Sa att om vi överhuvudtaget ska komma någonstans i den här diskussionen så måste förutsättningarna ändras. Det gjorde dom, min tjänst blev mer renodlat strategisk istället för att vara BÅDE operativ och strategisk och utöver det innehålla en hel del lite-av-varje-som-ingen-vet-var-det-hör-hemma-så-det-får-du-ta-hand-om. Utöver förändrad tjänst erbjöds jag 5000 extra i månaden plus fem extra semesteradagar, och då kände jag lite att now we're talking. Så så fick det bli. Är generellt nöjd med upplägget, visst har jag fortfarande mycket att göra i perioder och då är det ju surt att känna det som att man jobbar gratis, men jag har också perioder där det är ganska lugnt. Och framför allt kan jag själv planera och styra tiden, det är inte den här piskan att detta-måste-vara-klart-innan-du-går-hem-varje-dag som det var när jag jobbade operativt. Minns inte riktigt när detta avtal gjordes, men kanske...2018 eller däromkring? Har dock fortfarande aldrig hänt att jag tagit ut alla semesterdagar eller all arbetstidsförkortning, så varje majlön blir lite som julafton på kontot. 

I alla fall. I lördags kollade jag på termometern innan jag gav mig ut på min långpromenad, tänkte att solen måste ha stått på här för den visade nästan 20 grader vid åttatiden på morgonen. Men nej, det var verkligen så varmt. Hade bara shorts och t-shirt och var ändå genomsvettig 2½ timme senare. Var sedan ute i trädgården och planterade och fixade tills det var dags att bege sig till stallet för att bygga bana inför söndagens Pay & Jump. Igår gick jag upp tidigt, gick 10 kilometer, åt frukost, åkte till stallet och var speaker på ovan nämnda Pay & Jump. Det var inte många starter så det gick raskt undan. Satt sedan kvar och snackade med S och A i någon timme, sedan åkte jag hem. Det var inte riktigt lika varmt som på lördagen, framför allt blåste det en del. Satt på uteplatsen och läste och hade det gött ändå så jag klagar inte. 

Idag är det REHAB efter jobbet. Blir ingen ridning ikväll för jag ska vara med på något himla ordförandenätverk som tack och lov är på Teams så man slipper i alla fall ge sig iväg någonstans, men jag är ändå inte jättepepp. Dels för att jag missar ett ridtillfälle och dels för att jag är ytterst osäker på om jag har något att tillföra på distriktsnivå och vice versa. Tycker distriktet handlar mest om tävling och väldigt lite om ridskolor och vanliga hobbyryttare, men det kanske är jag som har fördomar så det återstår att se.  

Har velat hit och dit hela helgen, inte aktivt kanske men det har liksom puttrat på i bakhuvudet, om jag ska gå på AW på onsdag. Tycker ju generellt att många av mina kollegor är rätt trista och att det räcker att behöva ha med dom att göra åtta timmar om dagen utan att man ska avsätta fritid till det. MEN sen  finns det dom som är jättetrevliga, de flesta av dom har slutat p g a den förestående nedläggningen, men några ska tydligen dyka upp på onsdag. Det vill man kanske inte missa? MEN sen är det det här när man är några stycken och det ska bokas bord och så blir det något slags långbord och då hamnar man ju där man hamnar, och om ration trevliga/tråkiga är 25/75 så är ju sannolikheten för att man hamnar bredvid eller mitt emot någon (i mina ögon, jag utgår från att känslorna är ömesidiga) riktig tråkmåns rätt hög. Förra gången jag var med på en AW så hamnade jag mitt emot TG som "underhöll" med skrönor om sin motorcykel. Jag har väldigt svårt att se tjusningen i att åka motorcykel, men jag vet nu att det finns få saker som är tråkigare än att lyssna på någon annans redogörelser om hur de färdats från A till B och som aldrig heller slutar mala. Har väl inte tillräckligt mycket Saga Norén i mig för att bara "det här intresserar mig inte" och byta plats, och man kan ju inte direkt heller hugga någon i armen och bara "DU SITTER MED MIG". Eller kan och kan, men det finns ju ett liv efter en AW också. AJA, jag får väl se hur jag gör. 

260522

Igår var det dags för rehab! Var lite tidig och fysioterapeut A hade varnat för att han kunde bli några minuter sen men sa att det bara var att gå in i träningslokalen. Mötte ett äldre par som jag lite vagt kände igen men jag är ju så hopplöst ansiktsblind. Mannen kom fram och frågade lite skämtsamt om jag inte hade hundarna med mig, frun hakade på om hon tyckt att det sett ut som jag och bredde på om det hopplösa i att träffa folk på "fel" plats och sammanhang, vilket jag i sanning kan relatera till, jag har ju t o m problem med att känna igen folk på RÄTT plats och sammanhang. Tänkte att det måste ju ha varit några som gått hundkurs för mig, men kunde inte placera dom. 

Började cykla på en träningscykel i väntan på A, som kom efter ett par minuter och sa att det var ju bra att jag börjat, jag kunde fortsätta i en tio minuter ungefär.  Gjorde så och sneglade lite runt omkring på deppgymmet, där går ju bara folk som är skadade på olika sätt, där finns ju folk som har enorma utmaningar bara med att lyfta en arm eller ett ben så man ska väl inte klaga, tänkte jag. 

Trodde jag skulle få lite styrkeövningar men nehe, först ska den trilskande fascian få sig en omgång. Fick börja med att stå mot en vägg och trycka en hård liten gummiboll mellan röv och vägg så att säga, och varje gång jag hittade en öm punkt så skulle jag hålla fast där och lyfta benet sakta och kontrollerat 10 gånger och så jobba mig igenom säte och höfter systematiskt. Detta tog EVIGHETER eftersom det fanns ömma punkter exakt överallt, men till slut var jag klar. Om du tyckte det var jobbigt så kommer nästa övning att vara värre, sa A obekymrat och plockade fram en stor foamroller som jag förväntades ligga på på sidan och pressa sig fram och tillbaka och böja och sträcka benet så att utsida lår fick sig en omgång. När man kommer ner en bit så kan man inte ligga på samma sätt längre för det gör helt enkelt FÖR ont, meddelade han som om det var det mest naturliga i världen och demonstrerade hur jag skulle stötta upp höften med någonting som påminde om såna där plattor man hade i simskolan för att avlasta. Jag kan konstatera att han hade helt rätt i det gjorde FÖR ont, men det var ju bara att bita ihop och kämpa på. 

Sen kom tredje övningen och den var om möjligt ÄNNU värre. För det var att göra en variant av yogapositionen Duvan (ni får bildgoogla, orkar inte förklara) för att stretcha sätet. Duvan förutsätter dock att man har en rörlighet i sina knän som jag inte har. Jag försökte, för det måste man ju göra, men fick det inte att funka. A kom med lite olika förslag på varianter, men jag kunde inte känna att det tog i sätet eftersom det gjorde så ont i knät. Blev nästan lipfärdig av frustration, men man får ju bita ihop. Till slut kom A på att jag kunde sitta på en stol med ena benet över andra knät och så böja mig framåt. Det klarade jag av, NÄTT OCH JÄMNT, och det är också den här typen av rörelser som jag försöker undvika för det känns som att benen håller på att slitas loss från lederna, det gör så DJÄVLA ont. Men enligt A sitter lederna inte där  jag pekade att det känns, och det här var något jag måste göra så jag hade inget för att beklaga mig där inte.

Åkte hem rätt mör och deppig. Gick ut med hundarna i skogen, sen när jag var nästan hemma så trillade poletten ner kring det äldre paret som inte alls har gått någon hundkurs för mig utan bor så att man passerar deras hus på ett av ställena där man går upp i skogen och då brukar vi byta några ord om de är ute i trädgården. Så var den gåtan löst! Ringde K för att fråga om kvällens möte. Då visade det sig att K hade trott att S skulle kalla berörda mötesdeltagare och S hade trott att K skulle kalla och därmed hade ingen blivit kallad. Jamen det var ju skönt för mig, som egentligen inte hade något att tillföra på detta möte utan mest skulle vara med för att representera styrelsen. 

Kom hem, städade, bäddade rent i sängarna. Min man kom hem, vi började prata om att grannarna, de som flyttade in efter att de onda grannarna Tengil och Katla äntligen tog ner skylten, nyligen dött, frun för ett par månader sedan och mannen nu i helgen. Hur många har egentligen dött på den här gatan? undrade min man i dramatisk ton. Vi började rabbla, vi har egna namn på (nästan) alla grannar, både döda och levande: Dom i Kastanjehuset (2 st), Tengil, Katla, Bullarna (2 st), Kexfarbrorn, Bensinmorfars (2 st), Gammelfarmor. Det blir 10 personer på de drygt 15 år vi bott här, eventuellt 11 för vi kom inte ihåg om Kexfarbrorn också hade haft en fru som i så fall dog först. Det känns ändå rätt mycket med tanke på att det inte ens finns 20 hus på gatan. Rena rama Midsomer! Dock ska tilläggas, innan kommissarie Barnaby tillkallas, att alla som dött har varit 80+. Men ändå!

Efter detta morbida samtal åt vi kvällsmat och jag beklagade mig över tortyrrehaben. Gick och lade mig tidigt eftersom jag tyckte att jag var trött. Kunde jag somna? NEJ! Seriöst, jag kunde knappt hålla ögonen öppna men så fort jag lagt ifrån mig boken och lagt mig tillrätta, i den sköna sängen med de nytvättade lakanen, så var den känslan borta. RÖVEN! Jaja, nu är det snart helg. 

Fick mail från Instabox igår där de beklagade det inträffade, det finns tydliga rutiner för hur man ska göra när paket är för stort och i det ingår inte att bruka våld, så nu skulle de ta det med berörda parter och vad bra att jag hade bifogat ett foto. Kände mig lite halvtaskig, tänk om någon får en djävla utskällning nu. Fast sen tänkte jag på alla slöa människor vars enda ambition är att följa minsta motståndets lag så att det i första hand ska bli behagligt för dom och då kände jag nog att de förtjänade en skrapa. 

Idag är det min tur att fixa den gemensamma fredagsfrukosten och det brukar jag normalt göra dagen innan, men igår var en sån där dag där mötena klickade in varandra och det inte fanns någon tid att uträtta några ärenden, och efter jobbet skulle jag ju på rehaben så då var det inte heller tid och sen fick jag prioritera att köra hem till hundarna istället för inom en butik. Ska sticka iväg till Maxi och hänga på låset när de öppnar klockan 07.00. På söndag ska vi ha Pay & Jump så helgen kommer väl att gå till det. Förberedelser på lördag och så själva hoppandet på söndag. Och sen är det måndag igen, shalalalala. 

Jag for ner till bror

Har, kanske som sista person i Sverige, läst Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, detta är handlingen:

I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.

Jag såg tv-serien när den kom, var det i höstas/vintras? Tyckte den var bra. Jag tyckte mycket om boken också, visade det sig. Den är ju speciell på sitt sätt med språket, men det tycker jag funkar väldigt bra i det här fallet. Den får fyra högafflar av fem möjliga, schas iväg till bibblan (om någon mot förmodan skulle vara efter mig i den långa kön av människor-som-läst-Jag-for-ner-till-Bror-för-längesedan). 

260521

Igår skrev jag ett vänligt men bestämt mail till Clas Ohlson och Instabox och bifogade en bild på det med våld  i Instaboxen intryckta paketetet som det krävdes fem personer att få ut. Skrev att jag föreställde mig att det fanns en maxgräns för storlek där någon på Clas Ohlson borde ha reagerat, och även om det nu fallerade där så borde väl ändå finnas rutiner för Instaboxpersonal när ett paket inte får plats med mindre än att man knör in det med full kraft så att det sedan inte går att rubba. Fick ett svar och en ursäkt från Clas Ohlson, de hade brustit i sina rutiner och skulle ta det vidare med "lagret". Från Instabox, inte ett ljud. Min man och jag spekulerade i huruvida Instaboxchaufförer är såna som sökt jobb på Post Nord men inte fått det, ungefär som man i alla fall förr sa om väktare att det var såna som inte kom in på polishögskolan, som om nu det var ett självändamål för alla och envar. Nu är jag kanske onödigt dömande, en gång är ingen gång osv. Väntar nu en försändelse från Bokus, den ska väl inte gå att misslyckas med i alla fall? 

Efter jobbet åkte jag till Willys och handlade, zzzZZZzzz. En gång för många år sen när jag och min exman hade ett sånt där klassiskt småbarnsföräldragräl om vem som gör vad och framför allt mest och jag beklagade mig över att det alltid var jag som handlade så dristade han sig att säga Men du gillar ju att handla. Då var skilsmässan nära, kan jag ju säga. Åkte sedan hem och packade pepp-påsar som ska delas ut på hopptävling på söndag. Det är inte så många anmälda, men man får ju lik förbannat tröska sig igenom arrangemanget. 

Sen kom min man hem och vi bestämde att vi skulle kolla på Gladiator II. Eller i alla fall halva för i vanlig ordning orkade vi inte se en hel film utan man får låtsas att det är en miniserie. Älskade den första filmen med Russel Crowe i huvudrollen, än så länge tycker jag att nyinspelningen är helt okej. Är ju väldigt svag för romarriket på film, det är så maffigt. Tyvärr, för min omgivning får man kanske säga, öppnar det alltid upp för diskussioner kring praktiska detaljer om när romarnas fälttåg. Till exempel: hur var trossen organiserad? Måste ju ha varit ENORMA mängder mat som skulle fraktas och tillagas till alla de här romerska soldaterna som inte verkade göra annat än att marschera mellan slagfälten. Och hur löste de det med latriner? Är väl inget om någon enstaka romersk soldat gör sina behov i någon buske, men de där legionerna bestod ju av tusentals mannar som väl var och en åtminstone någon gång under dagen  hade behov av att tömma tarm och task som det (tydligen) hette i det militära på den gamla goda tiden när allt var som det skulle. 

Är tydligen inne i en sömnsvacka. Igår var jag ju trött p g a att jag sovit som en råtta på natten. Igår kväll gick jag och lade mig tidigt, VAR trött, kunde ändå inte somna. Så djävla irriterande. Så när klockan ringde i morse kände jag mig som en sengångare. 

Idag ska jag på REHAB och, utgår jag från, få övningar för mina trista Farmor Anka-höfter som jag ska utföra, utgår jag också från, framför min fysioterapeut så att han kan leda in mig på rätt väg. Jag ogillar starkt att göra saker-jag-inte-är-hundra-på-hur-de-ska-göras framför någon som är helt hundra på hur det ska göras, men det är väl bara att gilla läget. Sen hem och städa, därefter tillbaka till stan för möte i stallet. Gäsp. 

Ett gott nytt år

Har läst Ett gott nytt år av Malin Stehn, detta är handlingen:

17-åriga Jennifer försvinner från en fest. I en annan del av staden skålar hennes mamma Lollo in det nya året med sina gamla vänner, Nina och Malena. De har inte så mycket gemensamt längre, men familjernas nyårsfirande är fortfarande tradition. När föräldrarna vaknar efter en kväll med för många glas och lite för mycket ärlighet är mardrömmen ett faktum. Försvinnandet sätter vännernas värld i gungning och mörka hemligheter tvingas upp till ytan. Hur väl känner de varandra? Och vad hände egentligen på nyårsnatten?

Jag tyckte den här boken var rätt bra, det var en helt rimlig berättelse utspelad ur familjernas perspektiv, alltså ingen polisdeckare i ordets rätta bemärkelse. Bra språk och rätt bra driv, lättkonsumerad liksom. Kanske lite väl mycket utfyllnadsdetaljer, man behöver kanske inte redogöra för exakt varje klädesplagg  och måltid som som passerar revy, men helt okej. Den får tre nyårsraketer av fem möjliga.  

260520

Igår gjorde jag och vår VD den slutgiltiga anmälan om nedläggning av verksamhet. Det var såklart lite deppigt, men ändå mest formalia, den där blixten från klar himmel som slog ner i augusti förra året har ju såklart landat och nu är detta ens vardag. Om tre månader stänger den sista produktionslinjen och sen blir det vad det blir. Slutliga beskedet om vart den ska flyttas är ännu inte taget om jag förstått saken rätt. Men här blir det i alla fall inte. 

Det har snackats lite löst om att vi som är kvar ska hyra in oss på något kontorshotell sen, för det är ju inte direkt smart att värma upp en jättebyggnad som denna för att tre personer ska sitta och häcka på varsitt kontor. Men inget beslut är taget där heller vad jag vet. Funderade på vad som ska hända sen, för båda de andra är äldre än jag och kommer väl därför gå i pension innan jag gör det. Ska jag då sitta helt själv på något kontor som ska representera Sverige? Ingen vet, den som lever får se, osv. 

Åkte hem efter jobbet, svängde inom Coop för att hämta ett paket via Instabox. Smidigt va, man slipper stå i kö och så vidare. Paketet, som innehöll trädgårdsdynor från Clas Ohlsson, var något större än det största Instabox-facket som också var placerat i översta raden för säkerhets skull, men skam den som ger sig tänkte väl någon Instabox-chaufför och mulade in hela paketet med våld. Den personen stod inte längst fram i ledet när förståndsgåvorna delades ut, kan man väl säga. Jag kunde inte rubba paketet överhuvudtaget, för jag nådde bara till nederkanten av Instabox-facket och paketet satt som korken i en flaska. Fick be en av de anställda om hjälp, som inte lyckades bättre än jag utan en kamrat fick tillkallas. Kamraten kom med en pall och ett livsfarligt balanserande tog vid. Ytterligare två av Coops anställda plus en förbipasserande kund fick engageras i detta företag innan Instaboxen kunde förlösas under dramatiska former. Allt detta tog såklart avsevärt längre tid än vad det skulle gjort att hämta ut det från postombudet. Vet inte vem man ska skylla på, någon på Clas Ohlsson borde väl ha mätt och jämfört med största möjliga storleken som går att skicka med Instabox, eller Instabox själva som helt uppenbart ger fan i att paketen är för stora, bara de kan tryckas in såpass att luckan går att stänga.

Som om det inte var nog med det så var hela infarten från stora vägen in på vår lilla gata uppgrävd och det var ytterst besvärligt att trixa sig förbi. När jag sedan skulle ut på stora vägen igen några timmar senare tog det ungefär hundra år för det kom en strid ström bilar som aldrig verkade ta slut. Har ju vänstersväng när jag ska ut på stora vägen mot stan, fick stå säkert fem minuter där man i vanliga fall knappt ens behöver stanna eller på sin höjd låta två-tre bilar passera, om det inte är Kiviks Marknad eller något annat jippo på Österlen förstås. Måste ha varit en traktor eller nåt sånt som legat och puttrat på i godan ro och skapat en jättekö. Såg knappt något heller på grund av att det hade satts upp avspärrningar och grejer på grund av den här, som det visade sig vara, vattenläckan. Inget som påverkar oss mer än att vattnet ska stängas av några timmar idag på förmiddagen, men det kvittar ju när man ändå inte är hemma.  

Åkte till stallet för möte och teori. Teorin var att I skulle rida en av ridskolehästarna och samtidigt förklara vad hon gjorde och varför. Det är alltid kul att se ridlärarna rida ridskolehästar, fast det är alltid de stora hästarna som jag nästan aldrig rider. Hade gärna velat se någon sitta på Köttbullen, jag ser ju aldrig henne när hon går ordentligt, bara när hon såsar runt med nybörjare på ryggen och ser ut som hon håller på att somna. 

Sen gick vi ut med hästar i hagar, var hemma vid 21. Min man hade redan gått och lagt sig och jag kände rätt snart den här härliga känslan att nu, NU kommer jag snart att somna, sen ryckte han till i sömnen och BING så var jag klarvaken och sedan var det såklart lögn att somna. Helvete också. Nu fick jag inte den goda nattenss sömn som jag tyckte mig behöva, utan känner mig allmänt sleten och har lite ont i huvudet med. Aja, det är bara att kriga sig genom dagen. Idag ska jag i alla fall ingenstans efter jobbet, bara hem. Kanske packa upp och provsitta mina trädgårdsdynor från Clas Ohlsson, fast då måste jag också packa upp och montera ihop min DYNBOX som jag köpte på Jula för ett tag sen. Vi får väl se vad eftermiddagen kan tänkas ha i sitt lilla sköte. 

50: Lämna mig inte

Har läst 50: Lämna mig inte av Linda Skugge, det behöver du inte nödvändigtvis göra. Detta är handlingen, om det ens är en handling:

50: Lämna mig inte är Lady Lazarus dagbok. Hon som gång på gång återuppstår från de döda. Hon som gömmer sig bakom sanningen, hon, parian, som "eat men like air". För snart tre år sedan skrev hon bokrecensionen som fick kulturbranschen att vända henne ryggen. Alla tror att de vet vad som hände sen. All fiction is rooted in autobiography. Alles ist kunst.

Jag har inte läst boken det hänvisas till, Kristina Sandbergs bok om när hon fick bröstcancer, men jag har läst recensionen som är 1. fruktansvärt elak mot Kristina Sandberg, 2. knappt handlar om boken, utan 3. mest verkar gå ut på att Linda Skugge vill vinna "vem-det-är-mest-synd-om-och-inte-är-det-du-i-alla-fall-eftersom-du-inte-har-Addisons-sjukdom-och-måste-försörja-fem-personer-som-jag-tävlingen". I övrigt tycker jag boken, Linda Skugges alltså, är fruktansvärd. Fattar liksom inte riktigt vad som hände mellan jag-är-så-sjuk-att-jag-knappt-orkar-leva till att kunna gymma i timmar varje dag och utöver det ha konto på Only Fans och sälja sex och porr som om det inte fanns någon morgondag. Kändes mest väldigt tröttsamt att läsa sida upp och sida ner om piskor och avsugningar och att gå genom stan med spermakladdigt hår. En gång försökte jag mig på att läsa Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, men gav upp eftersom det var bland den värsta dynga jag läst, och då har jag ändå läst en del i mina dagar. Den här boken känns som något snarlikt, det enda förlåtande var väl att den inte var lika tjock. Känns inte som att Linda Skugge mår helt hundra i psyket om jag ska vara ärlig. Den här boken får en överkorsad piska av fem möjliga.  

260519

Var ju hos fysioterapeuten igår. Det var väl både gott och blandat av bra och dåligt avseende mina höfter, som tydligen ska vara min nya akilleshäl. Till det som var bra var: god rörlighet i själva leden, inga tecken på artros. Det får man ju ändå vara tacksam för, det räcker ju liksom med den artros jag redan har. Däremot jättemycket spänningar i mjukdelarna i säte, höft och utsida lår. Bortsett från det förnedrande i att  man betalar för att en ung och snygg kille ska stå och klämma en på röven med (antar jag) kritisk min så hände detta: Jag beordrades att ligga på sidan, sträcka upp ena benet i luften och så skulle fysioterapeuten trycka ner och jag hålla emot. Ja, det skulle väl inte vara några problem tänkte jag som ändå har gjort mycket sidoliggande benlyft när jag tränat pilates, men i och för sig bara raka och nu var benet vinklat lite snett bakåt. Visade sig då att jag hade exakt NOLL kraft att hålla emot, och då tror jag inte ens att han tog i sitt värsta heller, tråkigt nog. Nu gör vi om det och så tar du i den här gången, sa han, och jag tyckte jag tog i som om själva livet hängde på det, men hade inte en chans. SINNESSJUKT SVAG var jag i vissa muskler, om de ens existerade. 

Som om det inte var nog av förnedring så sa han att han noterat att jag vaggade när jag gick. Det är jag ju medveten om själv och försöker hela tiden motverka för jag känner att jag går som min farmor, som var sådär 150 cm lång och vägde...inte precis 150 kg, men hon var ingen sylfid om man säger så, utan kort och liksom stabbig och vaggade fram när hon gick, det är såna gener jag har att tampas med. Farmor var kanske också sinnessjukt svag i vissa höftmuskler? Hon är dock död sedan nästan 40 år tillbaka så det går inte att fråga. Utöver denna rent pinsamma svaghet så tror fysioterapeuten också att fascian är uttorkad och i dåligt skick och då hjälper det inte att stretcha på vanligt sätt utan då krävs det andra metoder, just nu för mig oklart vilka men det ska han hjälpa mig med. 

För nu är planen alltså REHAB, två gånger i veckan i tre månader och inget mesigt hemmatjafs utan jag ska infinna mig på plats (det finns en träningslokal i samma hus där jag gick på såkallad artrosskola med  ett liknande upplägg, alltså träning under överinseende av en fysioterapeut) så att han handgripligen ska sätta stopp för min långsamma transformation till Farmor Anka. Förhoppningsvis i alla fall. Artrosskolan gick ju bra, så jag hoppas att det här gör det också. Även om det är ett otroligt deppigt ställe att träna på, för alla som är där har ju olika grader av smärta och krämpor att förhålla sig till. Nu tycker jag i och för sig inte att det är sådär jättefestligt att träna på ett vanligt gym heller så det kvittar ju i det avseendet. 

Diskuterade också övrig träning och eventuella begränsningar, men han menade att de enda aktiviteter jag ska undvika är de som gör att smärtan blir värre under tiden eller efteråt, blir det bättre eller är samma lika så kan jag fortsätta. Det var ju i alla fall bra, hatar att vara begränsad. Men ska i alla fall se över mitt träningsupplägg rent generellt efter att rehaben kommit igång, vilket den gör nu på torsdag. Fram till dess ska jag vila, tänker jag mig. 

Ska ju åka till Norge om några veckor och hade tänkt ta mig dit med tåg. Igår bokade jag tågbiljetter på en sida som heter VY. Hittade inte att man kunde boka tur och retur, det kan man säkert någonstans men Farmor Anka lyckades i alla fall inte med det. Tänkte att jaja, spela roll, så jag bokade ditresan, betalade med kort, fick biljett och kvitto på mailen. Så skulle jag boka hemresan. Jag ska åka upp en måndag och hem på fredag, men då visade det sig att den enda hemresan var med ankomst typ 23.30. Och då är jag inte ens hemma-hemma, utan i stan utan möjlighet att ta mig vidare eftersom sista bussen går typ 22. Tänkte att jamenvadfan, då åker jag hem på torsdagen då, de ville visserligen att jag skulle vara där hela veckan men nu får det bli såhär. Bokade, betalade, fick biljetter på mailen, kastade ett getöga och DÅ HADE JAG BOKAT FEL DATUM. Jag bokar väl aldrig fel datum, jag både kollar och dubbelkollar och trippelkollar, fast det hade jag uppenbarligen INTE gjort när jag bytte från fredag till torsdag för då hade datumet tydligen hoppat tillbaks till något slags defaultläge så att jag hade bokat en random hemresa nu på torsdag istället för torsdag om tre veckor. PANIKEN! Ringde deras kundtjänst, naturligtvis hade jag köpt biljetter som inte var ombokningsbara men en mycket vänlig man sa att de kunde göra undantag eftersom det hade gått mindre än 24 timmar sedan köpet, under förutsättning att jag bokade en ny resa samma sträcka. Det skulle jag ju göra, så medan den trevliga kundtjänstmannen hängde kvar i luren så påbörjade jag en bokning på rätt datum. Men då fanns det plötsligt bara avgångar där man kom hem mitt i natten om ens då. Man skulle ju kunna tro att tågen gick ungefär samtidigt varje torsdag, men tydligen inte. Var kanske någon slags sommartidtabell som började gälla då, inte vet jag. Hoppade desperat vidare till fredagen, och sedär, då fanns det plötsligt en resa där jag var hemma vid 21 nånting, med  helt realistiska möjligheter att ta mig vidare hem till byn så att säga. Dessutom direkt till Lund, bara ett byte istället för byte i Göteborg OCH Lund som övriga resor jag tittat på. Väldigt märkligt, men här gällde det att smida medan järnet var varmt så jag högg den kvickare än någon hann säga statens järnvägar. PUH. När jag berättade detta för min man på kvällen så sa han något i stil med att jag måste bli bättre på att kolla saker först innan jag bara hetsklickar på BESTÄLL, som om jag var en person som saknade både impulskontroll och omdöme. Valde efter moget övervägande att inte påpeka att det var ett rätt magstarkt uttalande från någon som själv är O-ER-HÖRT känslig för kritik och går i fullt försvar vid minsta lilla som kan tolkas som ifrågasättande. 

Bytte om, åkte till bibblan och lämnade böcker, stannade till vid återvinningscontainrarna och tryckte ner mina fem säckar med utrensade kläder, hoppas någon fattig sate blir glad. Vidare till stallet, hem, duscha, i säng. Idag ska vi ha möte i AU innan ridningen, som inte är ridning utan teori så då behöver vi ju inte tänka på att vi ska göra i ordning hästar utan kan dyka upp exakt när lektionen börjar istället för minst en halvtimme innan. Och kanske åka hem i tid? Igår skulle jag bara svampa av Köttbullen och släppa ut henne i hagen efter lektionen som slutar klockan 20. Hagen ligger precis intill stallet, ändå var jag inte hemma förrän 21.30 eftersom jag tyckte mig vara tvungen att stanna och prata med Gud och halva världen på den lilla sträckan. Inte lätt när man har trevliga människor omkring sig (och otrevliga människor att prata om).