I'm alive

Här kommer en hälsning från en sal på lasarettet där de vita sängar stå. Skulle man kunna tro, men jag behövde faktiskt bara stanna några timmar och sen fick jag åka hem. Antar att det är ett gott tecken slash god förvaltning av skattepengarna. Så här var min dag:

08.30: Infann mig på "avdelningen". Som var i samma korridor som BB, vilket de i och för sig sa när jag ringde i fredags men jag tänkte att det måste ju vara som jag fattade fel. Men antar att jag inte var den första icke nyförlösta som vilset irrade omkring där för jag blev raskt tillfrågad om jag var jag. Fick sedan klä om och vägas och mäta blodtryck och få en nål i armvecken. Sen räckte sköterskan över en tuschpenna och bad mig rita ett kryss på den sida av halsen som jag skulle bli opererad på. Vi får tyvärr inte göra det själva, sa hon när jag lite skämtsamt undrade om det verkligen bara var jag som satt inne med den informationen. 

Jaha, det var det. Sen inleddes en LÅNG väntan då ingenting alls hände mer än att jag låg och läste en deckare om en seriemördare som samtidigt var begravningsentreprenör och begravde sina offer levande i likkistor han själv snickrat ihop. 

11.30: kom en sköterska in med en ultraljudsapparat och gjorde en "bladder scanning" för att mäta mängden urin i urinblåsan. Eftersom jag precis varit på toa så var det inte mycket att se och det var som det skulle. Sen fick jag en cocktail av diverse smärtstillande och så rullades jag och kanske region Skånes mest svårstyrda säng iväg mot operationsavdelningen, en färd under vilken åtskilliga dörrposter och korridorshörn blev påkörda.

11.50: kom "min" doktor förbi där jag låg i någon slags sänghall och tjuvlyssnade på sköterskor som planerade morgondagens bemanning. Han frågade hur det kändes, jag sa att det var lite nervöst och att jag hoppades att han kände sig stadig på handen. Ja, än så länge i alla fall, sa han sorglöst och tillade att hans kollega också "såg ut att vara i fin form". Fick sedsn information om att jag skulle komma att vakna med ett sår och mest sannolikt en slang fastsydd i såret och den skulle sedan plockas bort under morgondagen. Därefter meddelade han att jag var nästa på tur och att vi kunde ses och snacka lite efteråt, ungefär som att vi skulle gå ut och ta en öl. Sen kom en sköterska och undrade om jag inte möjligtvis ville gå och kissa "för säkerhets skull", vilket lite förtog känslan av att jag nästan skulle på dejt med en kirurg. Gjorde så, och sen fick jag lämna sängen och på egna ben traska in till kirurgiavdelningen och ta plats samt bli fastspänd på en bår? brits? nåt smalt och obekvämt i alla fall. Blev uppkopplad med blodtrycksmätare och EKG och grejer, fick smärtstillande intravenöst, andades syrgas i en mask och

15.15: vips befann jag mig plötsligt i en säng på uppvaket med en ömmande käke och en hals som kändes som att någon kört ner en trädgårdsslang i (men antar att de har lite mer moderna grejer till intubering). Fick mer smärtstillande och låg sedan och småslumrade ett tag under vilket det kollades blodtryck och annat stup i kvarten (på riktigt, det var en gång var 15:e minut). Var HELVETISKT torr i munnen, men annars kände jag mig efter omständigheterna rätt okej.

16.30 kom "min" läkare och begärde att jag skulle le stort, vilket jag kunde så varken Quasimodo eller drottning Silvia behövde införlivas i mitt framtida persongalleri. Det var ju skönt! Det visade sig också att de inte hade behövt sprätta upp lika mycket som brukligt var eftersom tumören tydligen hade varit samarbetsvillig och låtit sig avlägsnas utan något tjafs, så i och med det behövdes ingen slang och i och med det behövde jag inte heller stanna över natten om jag inte särskilt ville det. Det ville jag inte, så då bestämdes det att jag skulle köras upp på avdelningen för att få lite fika, något jag starkt såg fram emot eftersom jag varken ätit eller druckit sedan kvällen innan. Först var det dock dags för ytterligare ett par omgångar med "bladder scanning". Kändes som att det varit mer fokus på urinblåsan än halsen, men det är kanske som det ska vara, orkade inte fråga. Sängen och jag blev sedan uppbaxade på en avdelning där det redan låg tre andra patienter och det var ett himla hallå rent ut sagt. En gubbe låg och sov och både snarkade och fes, en "äldre" (oklart hur gammal, kanske rent av i min ålder, hahaha) dam som hade dotter och son, alternativt dotter och svärson, på besök och det samtalades minst sagt livligt om alla krämpor och vad som hänt och skulle hända. Sedan vaknade Snark- och Fisgubben till liv och började prata om SINA krämpor med någon i telefon, denna person hade en minst sagt bärande röst och började i sin tur rapportera om sin pågående cellgiftsbehandling (som jag alltså hörde vartenda ord av). Hade ju lika gärna kunnat försökt återhämta mig på Moskva Zoo. Fick en kopp te och två skinkmackor, upptäckte att det gjorde helvetiskt ont att tugga vilket jag inte riktigt hade räknat med, men konstigt vore väl kanske annat. Konstaterade att jag nog i alla fall inte drabbats av det här mystiska FREYS SYNDROM som gick ut på att man börjar svettas i operationsområdet men bara när man äter. 

Ja, det var väl det hela. Min man kom och hämtade mig vid 19-tiden, vi åkte sedan till Maxi för att hämta ut KNARK på apoteket (enligt min ena medpatients snacksalige  anhörige så var varje sån tablett värd "minst 500 spänn om man köper den på gatan") samt köpa smoothies till mig  eftersom jag kände att jag behövde lite mer energi men kanske utan att behöva tugga. Sen åkte vi hem och nu ska jag försöka sova utan att ligga på höger sida, vilket tyvärr är den sida jag oftast sover på. Hodelade hodeladi hoppsan vilken dag