Hurra, en lista!

Hittade en lista hos Jenny, den snor jag. Känns lagom att avrunda februari med (i ett parallellt universum håller jag på med ett mastodontinlägg angående hur man sparar energi, men har tydligen inte energi nog (HÖHÖHÖ) att slutföra det i detta nu). Så lista it is:


Vad köpte du senast?

Mat. Handlar ju rätt sällan grejer, senast var det nog fiberduk till pallkragar. 

 

Hur lång är du?

"Jag är en och femtioåtta lång och därför sjunger jag denna sång". Fanns det tydligen någon gammal punkdänga som gick, enligt en kille jag var ihop med cirka 1983. Som tydligen tyckte det var mitt utmärkande karaktärsdrag, för som jag minns det så drog han upp detta typ varje gång vi träffades. Trist typ. Men ja, 158 centimeter över havet alltså. Har inga problem med det förutom att det ibland är störigt att inte nå eller kunna se över saker.

Vad stod det i ditt senaste sms?

Tror det är lasyr. Det är färg som är lite halvt genomskinlig sådär. Men det går nog att måla över med nån lackfärg. Eller lasyr om du vill ha det lite mer så att ådringen på träet syns igenom. Svar till min dotter angående en förestående uppfräschning av hennes unika köksbord, tillverkat av den i mina barndomstrakter extremt lokala snickaren "Evert i Dalen".

 

Vad gillar du mest med dig själv?

Jag är välorganiserad och bra på att snabbt få saker gjorda. Även tråkiga såna. Jag kan snabbt få en överblick och liksom styra upp ett kaos så det blir ordning och reda. Är även generellt snäll och hjälpsam. Sen tycker jag själv att jag är rätt rolig också, men det är kanske inte alla som håller med om det?

 

Vad gillar du minst med dig själv?

Hade kanske önskat att jag var lite mer social. Vet att många som känner mig lite ytligt sådär upplever mig som supersocial och till och med extrovert, men det är ett skådespel utan dess like för i själva verket är det precis tvärtom. Och det är ju lite jobbigt att vara sån, tycker jag själv. Och även om jag är anpassningsbar till rådande omständigheter så ogillar jag starkt att få mina cirklar rubbade och kan säkert uppfattas som väldigt fyrkantig. Är även extremt långsint, vilket kanske inte heller är en jättecharmig egenskap. Inte så att jag går och surar öppet i evigheter, men jag glömmer aldrig en oförrätt och har en tendens att behandla folk därefter. Inte otrevligt, men håller dom på distans för DET KAN DOM GOTT HA.

Har du söndagsångest?
Nja. Nej, det tror jag inte. Även om jag verkligen älskar att vara ledig och älskar fredagskänslan så är det sällan det riktigt tar emot att åka till jobbet ens en måndagsmorgon. Så graden av söndagsångest blir ju därefter, det vill säga rätt låg.

Vilka städer har du bott i?
Jönköping och Kristianstad. Känns som töntstämplar x 2, men jag är verkligen ingen stadsmänniska så om jag skulle svara att jag bott i New York eller Tokyo hade det förmodligen orsakat permanenta posttraumatiska stressymptom. Är född på landet och nu bor jag i en liten by och älskar det. Även om jag ibland drömmer våta drömmar om hur enkelt det var när man hade en liten och lättstädad lägenhet, när allting på gångavstånd, det aldrig var strömavbrott och man slapp skotta snö på vintern.

Lyssnar du på poddar? Vilka?
Ja, i perioder. I perioder tycker jag det är skönt med tystnad. Jag lyssnar i första hand på Skäringer & Mannheimer, Creepypodden, Snedtänkt, Historiepodden och Tombola Podcast. Ibland på dokumentärer om något ämne som intresserar mig.

Låt på huvudet just nu?
Den där In the shallow med Lady Gaga och Bradley Cooper som JÄMT spelas på radion och som klistrar sig fast i hjärnans hörselcentrum med superlim. Den är ändå rätt bra jämfört med andra låtar som brukar fastna där, så jag antar att man ska vara tacksam för att man slipper introt till 80-talsbarnprogrammet Joelbitar.

Är du en ringare eller smsare?

Oooh, sms vinner alla gånger. Hatar verkligen att ringa. Sen hatar jag när man sms:ar med någon och ska bestämma något och så får man plötsligt inget svar för att den andra personen ska kolla upp något eller så. Då hatar jag sms också. Samt när folk sms:ar i vredesmod. Sms måste vara det absolut sämsta sättet att försöka lösa konflikter på.

 

 

När går du och lägger dig?

Eftersom jag går upp strax efter 04.00 så försöker jag vara i säng senast klockan 21.00. Det går oftast bra, är verkligen ingen kvällsmänniska.  

 

 

Vad är det modigaste du gjort?
Oj, vad kan det vara? Jag är ju inte direkt den äventyrliga typen om man säger så. Skulle aldrig få för mig att bestiga berg, hoppa bungyjump eller ägna mig åt forsränning. Kan därför heller inte säga att jag är direkt rädd för något, och då är man väl heller inte modig per definition? Alltså, klart att jag blir nervös eller känner obehag när jag ska utanför min comfort zone, men jag kan tyvärr inte riktigt utkristallisera några minnesvärda hjältedåd.


Har du någon gång åkt ambulans?

En gång (hittills, peppar peppar), men bara som passagerare. Det var en tjej i stallet som ramlade av och skadade nacken, vi fick inte tag i föräldrarna så jag åkte med och höll henne sällskap tills hennes pappa kom dit. Var rätt odramatiskt, mer en "better safe than sorry"-grej.

 

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?
Ja, cirka en babiljard gånger. Så himla ovärd sjukdom.


Hur många kuddar sover du med?
Tre, fast den tredje har jag mer när jag ligger och läser. Samt lägger över huvudet när min man snarkar. Så egentligen två?

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Järn och så nån sån där FEMAL BALANS-aktigt (nu finns just den inte längre, men tar något likvärdigt) som jag började med mot pms och slutade med när den utgick ur sortimentet och jag ändå tyckte att pms:en "inte var så farlig längre". Upptäckte då att jag hamnat i klimakteriet-ish med värmevallningar from hell, så det blev till att börja igen. Med något liknande som jag aldrig minns vad det heter.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?

Alltså., jag har ju inte gått på gymnasiet. Fast jag har läst på Komvux senare i livet, och då läste jag lite franska, men det är ju en grov överdrift att påstå att jag "kan" det. Kan nog klura ut en del av sammanhanget när jag läser, men prata...NJA. Förstå? Ännu värre. Har även läst två terminer tyska på kvällskurs, men det enda jag med tvärsäkerhet kan säga är "die Minibar ist leer". Jättebra kunskap, verkligen. Tyskläraren tyckte att språket var inte så viktigt, utan tyngdpunkten låg på man skulle känna till LANDET OCH KULTUREN TYSKLAND. Mycket prat om delstater och floder och mat, men ej så mycket glosor då. Sammanfattningsvis kan jag alltså, förutom svenska, engelska (inte bra, men hjälpligt) samt börjar få lite bättre grepp om danska och norska.

Vad har du för ringsignal på telefonen?
Eh, standardsignal antar jag. Jag har ALLTID telefonen på ljudlöst, den privata alltså. På min gamla jobbtelefon hade jag Holiday in Cambodia med Dead Kennedys som ringsignal, på den nya nån som heter Sherwood eller liknande. Retar gallfeber på alla inklusive mig.

Go to-mat som alltid är gott?
Vad är ens go to-mat? Fick googla. Fick upp en massa GO TO (THE) MAT (phrase) tills jag kom på att jag kunde googla "go to food". Ja, nåt man tar när man är på språng alltså. Hmm. Är sällan på språng känner jag. Men ska jag sno ihop något fort och lätt hemma så är det kanske wokade nudlar med grönsaker och teriyakisås.

Hur ofta tvättar du håret?
Varje dag. Har bara c:a 2-3 cm så det går väldigt fort och lätt. För kännedom använder jag inte schampo utan vanlig tvål och har så gjort i minst 30 år. Funkar svinbra.

Hur uppvaktar man dig?
Jätteenkelt: Man uttrycker ett intresse för min person, genom att säga eller visa det på ett eller annat sätt. Antingen känner jag likadant och då är det ju win-win, eller så känner jag HELL NO, och då kan man ju lika gärna avstyra alltihop på ett tidigt stadium. Tror inte på kärlek vid första ögonkastet, men tror heller inte att HELL NO-känslan vid första ögonkastet skulle kunna mynna ut i ett ligg om man säger så.

Ristat i hud

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Ristat i hud av Ashley Dyer. Den lät så himla lovande när jag läste OM den:

I månader har poliskommissarie Greg Carver jagat en gäckande seriemördare. En mördare som tillfångatar sina offer och ägnar veckor åt att tatuera varje centimeter av deras kroppar. Tills de blivit ett konstverk att visa upp för världen. Utredningen verkar ha gått i stå när Greg Carver en sen kväll brutalt skjuts ner i sitt hem. Hans kollega Ruth Lake är först på plats, men istället för att begära förstärkning så städar hon snabbt undan alla spår efter mördaren. Vad är det hon försöker att dölja och vem är mördaren? Och är Greg verkligen död?

Lät ju riktigt spännande, tyckte jag och tog mig an den med hög förväntan. Men alltså näe. Har läst drygt 100 sidor och berättelsen är segare än sirap. Det händer ingenting, karaktärerna är urtråkiga, dialogen trög. Det här fallet får någon annan lösa, känner jag. Den här boken får noll tatueringar av fem möjliga. 

Höjer ett varningens finger

Dagens tips: Följ inte, jag upprepar: följ ABSOLUT INTE hashtaggen #minipigsofinstagram. I alla fall inte om du vill få något vettigt gjort och inte hela tiden översvämmas av bilder och filmklipp på e-x-t-r-e-m-t gölliga små grisar i parti och minut. Hälsningar en som fått lära sig den hårda vägen.

Till stallet istället, v9, pt1

Vi är ju i ett hoppblock nu, tycker vi har varit det i evigheters evigheter utan att för den sakens skull ha hoppat någonting. Det har varit lite rörigt med vikarier och så, men det gör ju inte mig någonting eftersom jag inte tycker hoppning är jättekul och Pojken inte heller direkt är någon naturbegåvning att tala om. Vi har kämpat på med markarbete och bommar och så var också fallet igår. En övning där man först skulle trava över bommar, sedan lägga en volt, sedan fatta galopp och galoppera över andra bommar. Och sedan likadant fast galoppbommarna byttes ut mot ett litet koppelräck istället.

Och det gick Så. Djävla. Bra. Pojken var på hugget, travade på bra framåt och då stämmer ju avstånden även för hans korta ben så att han inte snubblar sig igenom bommarna. Och jag var fokuserad och gasade på istället för att hålla igen (som jag nog omedvetet gör i hoppningen p g a feg) och då var det väl inga problem med någonting egentligen utan det var nästan bara för mig att styra. Nu är det i och för sig inte så bara när det gäller Pojken, för han är verkligen inte den som låter sig styras bara genom att dra lite i en tygel utan det gäller att ha framförhållning och vara perfekt koordinerad med hand och skänkel och vikt, annars vill han gärna gå dit andra går. Men det gick bra, och Pojken hade dessutom öronen framåt hela tiden, det kändes som att han tyckte det var jättekul. Det tyckte även jag! Annars tycker jag mest det är skönt när det är över, men nu var jag nästan sugen på att hoppa lite mer. C-R-A-Z-Y vet alla som känner mig. När jag var i 20-årsåldern, för ungefär tusen år sedan alltså, så gick jag i en s k hoppgrupp och där var det ett evigt hetsande att man skulle hoppa högre, rida snabbare, ta svårare vägar och liksom hela tiden balansera på gränsen till ett misslyckande. Man fick inte hoppa 90 cm och känna sig nöjd med det, utan då skulle väl hindren upp till 1.10 så att det ändå slutade med att hästen rev eller vägrade eller tog ett jättekonstigt språng så att man ramlade av. Så är det inte nuförtiden (nu går jag ju förstås inte i en hoppgrupp längre, och att hoppa 90 centimeter är väl ungefär lika aktuellt som att resa till månen) och det tycker jag är svinbra. Att man får ta det i sin takt. Jag kommer ju aldrig att bli en hoppryttare igen och det känns gött att det liksom bara kan få vara så, utan att någon tjatar eller hetsar eller försöker övertala en att jodå, du kan visst.

Helgen som gick i (några) bilder

Alltså, det här med sol och vår (ja, den metrologiska då alltså) kan ju göra underverk med humöret när man nu stapplar fram på upploppet av oxveckorna och är så dödens trött på kyla och mörker. Fattar inte att folk som bor i Norrland STÅR UT? Ja, men så kommer det en helg som denna, med en massa sol och plusgrader och man riktigt känner hur livet återvänder.

I lördags åkte vi på en liten roadtrip. Först till Klippan, där vi kollade på en utställning med Hans Arnold-bilder. Jag gillar Hans Arnolds illustrationer jättemycket, så det var ju intressant och många fina bilder som man kände igen från bokomslag och noveller i veckotidningar man läste i späda år. Sedan tycker jag att det är väldigt intressant att tjuvlyssna på folk som befinner sig i ett kulturellt sammanhang. De är lite för uppklädda och vet allting om allt och förstår alla bakomliggande orsaker till hur världen är beskaffad. Mm.

Lite konst. Jag gillade tavlan med telefonluren.

Sedan åkte vi till Sibylla och åt lunch. Mycket glamouröst, men runt lunchtid en lördag i februari fanns det inte så mycket andra kulinariska utsvävningar att tillgå i Klippan centrum. Därefter snirklade vi oss förbi Värdshuset Spången och bestämde oss för att ta en kaffe och insupa lite Edvard Persson-atmosfär. Vi fick sitta i "Privaten", som var något slags rum med bord och fåtöljer och soffor, allt nytillverkat och helt orimligt fult. Dessutom luktade det lite mögel i lokalerna. Två släta koppar kaffe utan tilltugg visade sig gå loss på SJUTTIO SPÄNN. Helvete vad dyrt? Kommer aldrig mer att spontanfika hos Kalle på Spången, det är ju ett som är säkert.

Kanske det dyraste kaffe jag någonsin druckit.

Slutligen tog vi en promenad i Söderåsens nationalpark. Älskar Söderåsen, det är så storslagen natur med bokskog och raviner och grejer. Enda nackdelen med Söderåsens nationalpark är att alla tycker som jag, vilket innebär att det alltid är så SATANS mycket folk där så fort det är lite fint väder. Jaja.

Tage och lite utsikt.

Igår arbetade vi i trädgården hela dagen. Det var KANONVÄDER, 12 grader och solsken. Jag grejade med mina pallkragar. En del av dom har legat i träda p g a ej kul att vara i trädgårdslandet när onda grannen Katla står på andra sidan staketet och sprutar etter. Det är lätt att säga att "det är väl bara att skita i det", har provat men så lätt att ignorera någon som står fem meter ifrån en och svär över ens person är det faktiskt inte. Har även provat att gå i svaromål, konfrontera, resonera, skälla ut, men inget hjälper. Tilläggas ska att ALLA på gatan är mer eller mindre dödsfiender med Katla så det är inte så att jag känner att problemet ligger hos mig. Sedan Tengil dog upplever jag nog ändå att Katla har tacklat av litegrann, och framför allt är hon inte ute i trädgården lika ofta längre. Hon är ju ändå 83 år, så det är väl kanske inte så konstigt. Fram till bara för något år sedan rattade hon dock sin åkgräsklippare med järnhand, men nu är det visst något barnbarn som klipper gräset åt henne. För sex-sju år sen planterade vi hasselbuskar som insynsskydd och de har nu börjat göra skäl för namnet, vilket gör att det känns lite mer avslappnat att vara i trädgårdslandet även när Katla stultar omkring i vredesmod på sin sida. Obs, vi var även tvungna att sätta upp ett 2 meter högt nätstaket mellan hasselbuskarna och staketet som står i tomtgränsen eftersom vi mer än en gång bevittnat att Katla brutit av grenar på hasseln eftersom hon enligt egen utsago "inte tyckte den var fin". Och då var det alltså inte grenar som växte in på hennes sida av staketet.
Aja, till saken. Har bestämt mig för att återta mina pallkragar och ägnade därför söndagen åt att rensa bort kirskål och kvickrot och björnbärsrevor som har fått växa rätt så fritt i den delen av odlingarna de senaste åren, samt fylla upp pallkragarna med kompostjord och hästgödsel. Det var ett slit utan dess like, men det finns få saker som gör mig så harmonisk i själen som att vara ute i trädgården och ha händerna i jorden.

Min ena kompost, som har fått mogna ett år.
Tycker det är så coolt att man slänger ner
typ äggskal och fallfrukt och så blir det jord.
IT'S MAGIC.

Min man fällde ett gigantiskt gammalt mirabellträd skuggar växthuset. Så jag kom inte så långt som jag hade tänkt mig för ett tu tre blev jag ombedd att hjälpa till att släpa bort ris. Nu känns det som att hela gräsmattan består av rishögar för vi har tidigare även fällt en björk som även den genererat en hel del av den varan. Misstänker att jag inom kort kommer att släpa fram kompostkvarnen och låta den jobba. Förra året fick jag ihop cirka en och en halv kubikmeter flis från en björk på grannens tomt, det mesta har jag använt som strö till vaktlarna som älskar det. Och jag älskar att mala grenar. WIN-WIN.

Ja, sen var den glada helgen slut, slut, slut. Eller det var åtminstone dags att gå in och laga mat och baka bröd och fixa matlådor och ta hand om tvätt och på andra sätt förbereda sig för den kommande arbetsveckan. Men nu är det snart mars. Mars = VÅR. Det är fan i mig inte en dag för tidigt.

 





Till stallet istället, v8, pt2

I fredags var det sportlov, eller ja det var det ju hela veckan förvisso, men i fredags hade Pojken varit med på någon form av sportlovsaktivitet i stallet och därför behövde han vila sig från mig. Fick dock rida en annan ponny istället så jag var inte helt missnöjd till att börja med. Frågade runt lite hur denna ponny var och fyra av varandra oberoende källor vittnade om att han var trevlig men "kunde vara lite tittig ibland". Ridläraren (en av källorna) tillade att "håll honom sysselsatt så går det bra". Jahapp, då sysselsatte vi oss. Övningen var att vända upp på kvartslinjen i skritt, rakrikta, skänkelvika ut till spåret och så halt på andra långsidan. Sedan i trav med skrittövergång istället för halt. Det gick bra, även om formen lämnade en del övrigt att önska. Plus att jag slog i min högerhand i framvalvet på sadeln hela tiden, men det måste väl vara jag som höll handen fel på något märkligt sätt. Sedan var det dags för nästa övning, som började likadant med att vända in på kvartslinjen och komma ut på spåret i skänkelvikning, men när man kom ut på spåret skulle man sedan fatta galopp, galoppera till hörnet, lägga en 15-metersvolt, bryta av till trav, trava längs spåret, lägga en 10-metersvolt och sakta av till skritt, sedan igång i trav igen vid spåret. Det gick bra åt i ena varvet, men i andra varvet såg ponnyn - som dittills kanske inte varit jätteengagerad men ändå gjort det han skulle - RÖDA DJÄVLAR PÅ LÄKTAREN och vände på en femöring och drog som en avlöning. Hatar sånt, men det var ju bara att ta ner honom på volten vid läktaren och göra om. Fick väl tre-fyra ofrivilliga galopper i full karriär och åt motsatt håll innan han, mycket motvilligt, kunde gå med på att passera läktaren under lite mer kontrollerade former under förutsättning att alla stod blickstilla och nästan höll andan.
Aja, jag ramlade ju i alla fall inte av. Alltid något, får man väl trösta sig med. 

I alla fall rätt söt.
 

Hemmets trygga vrå

Har läst Hemmets trygga vrå av Cara Hunter, och den var inte alls tokig. Handlingen är den här:

Åttaåriga Daisy, utklädd till tusensköna, försvinner spårlöst under en fest. Föräldrarna Sharon och Barry anmäler henne försvunnen sent på kvällen. Men när polisen granskar foton från festen ser de att det inte är Daisy som springer runt i tusenskönadräkt, utan ett annat barn. Ingen på festen verkar ha sett Daisy och ingen verkar ha saknat henne. Var hon ens på festen?
Kriminalkommissarie Adam Fawles leder en utredning som gång på gång ändrar riktning när det visar sig att inget är som det först ser ut. En utredning som hela tiden också påminner honom om det barn han själv har förlorat.
Samtidigt tickar klockan för Daisy, och hoppet om att återfinna henne i livet blir allt mindre...

Jag tyckte som sagt det här var en bra bok. Spännande och rätt så oförutsägbar, vilket gjorde att jag kunde acceptera att Adam Fawles hade ett tungt-bagage-som-han-absolut-inte-kunde-prata-om-eller-ens-tänka-på, standardpolismodell 1a liksom. Aja, han hade i alla fall inte problem med spriten (standardpolismodell 1b), så man får väl ändå vara nöjd. Tycker i övrigt att det var helt okej karaktärer som man tyvärr inte riktigt fick lära känna ordentligt. Det här är tydligen tänkt som första delen av en serie, så det kommer väl kanske med tiden. Men jag hade gärna velat glutta lite mer bakom kulisserna i Daisys dysfunktionella familj.  Ja, men i övrigt: bra språk, bra driv och tempo i berättelsen, tydligt var man befann sig rent kronologiskt vilket jag tycker är viktigt när man hoppar fram och tillbaka mellan då och nu. Den här boken får fyra maskeradkostymer av fem möjliga.

PS: Igår när jag satt och läste i Outsidern, som jag alltså läser parallellt, så pep jag ÅH, HOLLY! högt för mig själv. Så långt har jag alltså kommit i den boken. Den som fattar fattar.

Gott och blandat

Vi är ju inte mycket för renoveringar, jag och min man. Tycker att så länge saker funkar så är det väl bra och det gör väl inget om tapeterna är fula för man ska ju ändå ha bokhyllor framför (UNDRAR VARFÖR SKÖNA HEM ALDRIG HÖR AV SIG?), typ. Ja, men det är i alla fall ett rätt så vilsamt förhållningssätt. Och framför allt billigt. Och hållbart, om man nu ska vara lite präktig och påpeka att det inte finns några extra jordklot i reserv att ta till när vi har förbrukat alla resurser på planeten Tellus. När man påpekar det håller alla med, men sen måste ju DOM ändå få unna sig att resa utomlands ett par gånger per år, äta ål på julbordet och renovera vardagsrummet och i samma veva köpa ny soffa fastän det inte är något annat fel på den gamla mer än att den inte matchar de nya tapeterna/gardinerna/whatever. Tycker det är så himla skrattretande.

Jaha, men i alla fall. Vårt hus är byggt 1950 och köket renoverades senast 1996 och kändes fortfarande nygjort när vi flyttade in 2009. Diskmaskinen gav upp omkring 2015 och fick bytas ut, men annars ser det ut som förut även om skåpsluckorna börjar bli lite skabbiga och alla spisens och ugnens lampor har gett upp (själva spisen och ugnen fungerar dock, det är bara lite svårt att se om den är igång eller ej). Men kökskranen har lämnat en del övrigt att önska. För något år sedan började fästet ge med sig. Min man löste det då "tillfälligt" med att steloperera kranen med isoleringstejp så att den inte gick att flytta. Kul att ha två diskhoar men bara kunna använda den ena. I min mans värld är "tillfälligt" ett ytterst abstrakt begrepp som kan sträcka sig ända in i evigheten och man vänjer sig ju och hittar sätt att jobba runt problemen. Värre var det när blandaren gav upp. Vet ej riktigt hur en engreppsblandare fungerar, men jag killgissar att det är någonting som stänger för varmvattnet när man vrider kranen mot kallt, som sedan öppnas mer och mer ju mer man vrider mot varmt. Nu hade detta någonting gett med sig, så hur man än vände och vred på kranen så kom det bara varmvatten. Nu ska man ju inte dricka varmvatten, vilket innebar att allt vatten för konsumtion fick hämtas i badrummet. Kranen i badrummet är verkligen inte gjord för att hålla något annat än möjligtvis ett tandborstglas under, så det blev många vändor bara för att fylla upp hundarnas vattenskål (vilket kanske var överkurs med tanke på att de gladeligen dricker ur äckliga dyvattenpölar, men men). Ja, det går ju att leva så också, det är nog till och med att betrakta som ett rätt rejält i-landsproblem, skulle jag kunna föreställa mig att man tänker om man bor i Centralafrikanska republiken (ett av världens fattigaste länder, reds anm) och har sådär en timmes promenad till brunnen. Då hade man nog inte direkt lipat över "bara varmvatten i köket" och kallvatten i en kran cirka fjorton raska steg bort.

Min man är ju både snickare och elektriker, men nu tog han klivet in i VVS-världen. Mitt bidrag var att hänga med till Byggmax och köpa en ny blandare. Kommer även att åka och lämna tillbaks slangkopplingar som Byggmax-killen sa skulle passa men som såklart inte gjorde det. Igår kom jag hem från stallet klockan 21.30 och var smutsig och varm, då var vattnet avstängt och jag kunde varken duscha eller dricka och min man var i ett kritiskt läge för den nya blandaren passade inte i det gamla hålet och han hade fått gå över till grannen för att låna något special-ta-hål-i-diskbänken-verktyg. Försökte tänka på dom som bor i Centralafrikanska republiken, men det var så djävla kallt (när svetten gjorde sin avkylande verkan) eftersom min man dessutom stängt av pannan med hänvisning till "trycket" (jag är dock inte säker på att trycket i pannan har med trycket i vattenledningarna att göra, men det var inte direkt läge att stå och dividera om det). Frös som en hund, men ville inte gå och lägga mig i rena lakan utan att ha duschat. Återigen, tänk på Centralafrikanska republiken.

Säga vad man vill om min man, men han hetsar inte upp sig när saker inte går som det är tänkt utan tar det hela lugnt och metodiskt. Väldigt lugnt, så det resulterade i att jag stod i duschen kl 23.30 och min klocka ringer strax efter 04.00. YAY PÅ DEN VA? Men nu har vi både kall- och varmvatten i köket. Och en kran som går att flytta dessutom. Har nästan glömt bort att man liksom kan flytta kranar i sidled. Djävlar vad jag ska okynnesdiska för hand nu. Bara för att det går. Aja, en eloge till min man i alla fall. Själv hade jag kanske i första hand ringt en rörmokare, men det är väl ingen sport kan man väl tänka.

Till stallet istället, v8, pt1

Efter fredagens ensamma KAOZ-lektion utomhus så kändes det eventuellt lite gött att rida ihop med gruppen och inne i ridhuset igen. Det gick rätt bra, men jag känner och vet ju att han lurar mig lite, vill gärna ta stöd på väggarna och haka på i kölvattnet på någon annan, i alla fall i galoppen. Skritt och trav gick bra, men i galoppen vill han fortfarande helst gå rakt fram. MEN sen får jag nog ta på mig en del av skulden, för jag måste ju vara förberedd och stötta upp med ytterskänkel och vikthjälper och det missade jag nog lite i fredags. Tänkte väl att eftersom det ändå gått rätt så bra på sista tiden så kan han väl galoppera som en vanlig häst. Felfelfelfelfel, som Brasse skulle ha sagt.

Vi är ju inne i ett hoppblock nu, och igår var det markarbete med bommar. Övningen var såhär: Trava över en serie bommar, göra en övergång till skritt mellan två koner och sedan igång i trav och trava över en annan serie bommar. Sedan samma sak fast en 10-metersvolt med utgångspunkt mellan konerna istället för övergång. Pojken kämpade på rätt bra och han kändes väldigt fin i formen i traven. Sedan blir han ju fort trött och skritt på lång tygel är rena döden för det känns som att han ska stanna för varje steg. Tror han går lite fler lektioner nu än innan och jag kan tänka mig att det tar emot, för han är ju lite trög och långsam av naturen. Men han vänjer sig väl. Sen har han ju en portion kallblodsenvishet att jobba mot, men jag är ju lite av samma skrot och korn själv så det är ju bara att envisas tillbaka. Vi ska nog ta oss igenom den här kan-inte-galoppera-på-volt-krisen på ett eller annat sätt.

På min tv just nu

Jag förstår ju att alla mina cirka 3 läsare ligger sömnlösa och undrar vad jag kollar på för tv-program på min såkallade fritid. Är generellt lite dålig på att titta på tv såtillvida att jag inte greppar fjärrkontrollen det första jag gör när jag dimper ner i tv-soffan. För att vara en person som har en med mina mått stor* och dyr tv-apparat samt plikttroget betalat den numera icke existerande TV-licensen i alla år så tycker jag därför inte riktigt att jag får valuta för pengarna. Men jag gör så gott jag kan.

Har sett Den långa flykten i nyinspelning på Netflix. Alltså, boken (av Richard Adams) är ju en av mina absoluta favoriter ever. Läste den första gången när jag var, ja vad kan jag ha varit, 12-13 år eller nåt, och har sedan dess läst den ytterligare säkert 25 gånger. Och den är exakt lika bra exakt hela tiden (och jag lipar i slutet exakt varenda gång). Har såklart även sett den tecknade filmen från 70-talet (den med Bright Eyes som ledmotiv, sången som Mike Batt skrev och enligt mig framför bättre än Art Garfunkel som ju fick hela äran av låten) några gånger och den är också bra. Såg därför fram mot att se den igen, tänkte mig snygga animationer - och blev så gruvligt besviken. För det första så var den inte alls speciellt snyggt animerad, kaninernas rörelsemönster kändes helt onaturliga och mer än en gång utbrast jag "men sådär står/rör/beter sig väl ingen kanin" (okej, jag vet att det är hittepå, men grejen med Den långa flykten är ju ändå att den utgår från kaniners naturliga beteenden och får dom till att bli...tja, inte mänskliga, men ändå möjliga att relatera till). Så det var ett stort minus redan där. Sen hade de helt sonika inte tagit med min favoritkaraktär, Koppen. VadFAAN liksom? Hur tänkte de där? Sedan hade de gjort Smultron till en hona. FAIL. Men det värsta av allt var att de hade gjort kaninerna mänskliga och liksom lite politiskt korrekta, vilket känns så djävla Disney att man får lust att skära upp pulsådrorna med en slö tårtspade. För: Ingen kanin har någonsin gråtit tårar för att en annan kanin har dött, och ingen kanin har heller någonsin reflekterat över könsroller. Kaniner är mig veterligen inte heller speciellt monogama till sin läggning. Nä, det här var faktiskt inget vidare. Jag håller mig nog till långfilmen från 1978 om jag får lust att visualisera en av de mest fantastiska böcker som någonsin skrivits.

Har börjat kolla på True Detective säsong tre på HBO. Gillade säsong ett asmycket och säsong två sådär. Säsong tre tycker jag påminner rätt mycket om säsong ett till upplägget och den verkar hittills (efter två sedda avsnitt) lovande. Min man spolade den efter första avsnittet eftersom det enligt honom var "alldeles för lågt tempo". Det är det ju i de andra säsongerna också, men jag gillar det. Allt behöver ju inte vara halsbrytande hela tiden.

Har också börjat kolla på Sex Education på Netflix, eftersom alla pratar om den. Den är, eh, ja, lite annorlunda. Fast ändå inte. Har bara sett ett avsnitt än så länge, men det kan kanske vara något.

Kan också tipsa om Atypical på Netflix, som jag precis sett klart säsong två av. ÄLSKAR den serien så himla mycket, och nu står det klart att det blir en säsong tre. YAY.

Det där är alltså mitt såkallade seriösa tittande. Sen kollar jag även på följande:

TUNNELBANAN. Tycker det är så himla spännande och fascinerande med allt som händer i storstan (så länge jag slipper vara en del av det), fast egentligen är det ju väldigt mycket som är tragiskt med missbruk och psykisk ohälsa. Men vad jag framför allt gillar är att vakterna är så himla snälla, tålmodiga, empatiska och positiva nästan vad som än händer. De verkar ju inte göra annat än att fösa ut fulla människor som ska tjafsa och dividera på fulla människors otroligt irriterande vis, men säkerhetsvakterna tar det hela med jämnmod. ALLTID, i alla fall enligt kanal 5. Sen fattar ju jag SJÄLVKLART att verkligheten blir en annan när man ska dra omkring med ett helt tv-team i hälarna, och självklart finns det as även inom den yrkeskategorin, det har man ju nyligen sett mycket tydliga bevis på. Men jag gillar det ändå. Min absoluta favorit är MATTIAS, som är arbetsledare. Han vet precis hur allt ska vara och tappar aldrig fattningen. I alla fall inte när kameran rullar.

SVERIGES MÄSTERKOCK. Ja, men det är ju ett måste. Vet egentligen inte vad det är som är så kul med att se andra människor tävla i att laga mat, men det verkar ju vara ett vinnande koncept världen över. Jag hejar på Emilia, Patrik och Gabriel och hoppas någon av dom vinner. Stör mig på Jonas (dryg), Magnus (drygare) och Wichudaporn (fjäskig). Hoppas någon av dom INTE vinner. Resten av deltagarna känns rätt anonyma, så de behöver ju faktiskt inte heller vinna.

MANDELMANNS GÅRD. Ett annat måste. Älsk på Gustav och Marie, för att uttrycka det lite modernt, jag tycker de är helt underbara. Och kloka.  Men har inte Gustav börjat prata ovanligt mycket i falsett den här säsongen? Undrar om det är något som tv-teamet pressar fram för att det ska bli en karismatisk tv-profil, för när vi var där (i Mandelmanns trädgårdar) i somras så hörde jag honom prata med en annan besökare (var såklart tvungen att nästla mig upp intill och låtsas glo på någon kålplanta för att kunna tjuvlyssna) och då lät han ungefär som vem som helst. Tror inte heller att Marie himlar med ögonen och nästan blir svimfärdig varje gång hon stoppar en matbit i munnen.

WAHLGRENS VÄRLD. Detta är väl mitt guilty pleasure för egentligen är det ju ett extremt löjligt program. Men jag vet inte, känner mig kanske lite intelligent när jag kollar? Fast det borde förmodligen vara mer intelligent att låta bli.





* Ja, alltså folk skrattar ju när jag säger att vi har en stor tv, för den är 36" för nu ska man väl ha minst 50" för att ens räknas som normal. Men om man ska kunna ha vårt vardagsrum någorlunda vettigt möblerat så finns det bara ett ställe som tv:n kan stå på och om den är större än vad den är nu så täcker den även en del av dörröppningen, vilket varken känns snyggt eller praktiskt. Eller ja, i teorin går det att flytta den lite närmare ytterväggen, men i praktiken kräver det att min man då flyttar på sin vinylspelare och dito samling singlar som tar en massa plats. Vinylspelaren är dessutom hopkopplad med HEMMABIOANLÄGGNINGEN, vilket inte gör den så flyttbar som man skulle kunna önska.  

Till stallet istället, v7, pt2

I fredags var det bara jag som kom till drop in-ridningen. PERFEKT. Då får man en privatlektion för 250 spänn. Tycker dock det är liiiite jobbigt med privatlektioner för man har ju ögonen på sig exakt hela tiden (vilket i och för sig behövs mer än väl), vilket är...tja, ansträngande. Både fysiskt men framför allt mentalt. Men såklart är det nyttigt. Och nyttigt blev det sannerligen, vi skulle ut ur komfortzonen både Pojken och jag. Mest han. För han har det ju lite jobbigt med att galoppera på volt, speciellt på stora mittvolten där det inte finns några väggar att stötta sig mot, och speciellt när han är ensam och inte kan haka på någon annan och liksom åka snålskjuts på. Så nu blev det såklart fokus på galopparbete på stora mittvolten. Och helvete vad dåligt det gick! Som en extra twist red vi dessutom på utebanan (eftersom det - helt otippat för februari - var sol och 10 plusgrader och JÄTTEHÄRLIGTVÄDER) där det fanns mycket runt omkring att glo på och spänna sig för om det nu mot förmodan skulle gå lite bra en kort stund. I början gick det ändå helt okej och under framridningen galopperade vi på stora mittvolten i båda varven utan att det var något konstigt med det mer än att han var lite spänd och svår att få att gå i form. Sen kom vi till övningen, som var att trava längs fyrkantsspåret, ett varv i galopp på stora mittvolten, avbrott till trav och skrittövergång innan hörnpasseringen, sedan igång i trav, ökning på kortsidan, samla upp, skrittövergång och sedan in på mittvolten i galopp. PUH vad jobbigt, tyckte både Pojken och jag. Högervarvet gick det ändå rätt okej, men i vänster varv låste det sig fullständigt för honom - och mig - och det enda han tydligen kunde göra var att vika halsen, skjuta ut bogen och springa rakt fram. Mer än en gång fick jag styra in honom rätt i staketet för att ens kunna få stopp och vända åt rätt håll. Så förnedrande. Karin, som höll lektionen, gav sig inte utan vi fick försöka om och om igen, med samma jobbiga resultat. Det slutade ändå med att vi fick backa bandet och nöja oss med trav runt volten och fatta galopp i ett hörn av fyrkantsspåret så som man fick göra med honom typ tidigt i höstas, innan han förstod vad en galoppfattning var. Och inte ens det gick speciellt bra, men vid det laget var Pojken - och jag - så trött att det var liksom bara att försöka göra det bästa av situationen. B.L-Ä. Men ja, vill man utvecklas -  och det vill jag ju - så måste man ju ut ur komfortzonen vare sig man vill eller ej. "Nyttigt" var ett ord som användes flitigt, det är väl det enda positiva man kan säga. Ikväll tror jag att vi ska hoppa. Är cirka noll procent sugen på det, men det är väl bara att KÄMPA PÅ.

Mörkret

Har läst Mörkret av Ragnar Jónasson, en kriminalroman som utspelar sig på Island. Känns ju inte så dumt, och det kändes också lite uppfriskande att kriminalinspektören är en 64-årig kvinna. Det är man ju inte direkt van vid. Handlingen är följande:

 

En ung kvinna hittas död på en enslig strand. Här sökte hon skydd. I stället fann hon sin grav i vågorna. En förhastad polisutredning bedömer händelsen som självmord.

Hulda Hermannsdóttir, kommissarie vid Reykjavikpolisen, tvingas till en tidig pension. Dessförinnan ges hon möjlighet att åta sig ett sista fall. Hon vet exakt vilket hon ska välja. Och vad hon finner är något avsevärt mycket värre än självmord. Ändå har hon svårt att få ut ens den mest elementära information i fallet. När Huldas egna kolleger försöker bromsa utredningen, finns till sist bara ett sätt kvar. För att avslöja sanningen riskerar hon sitt eget liv.

 

Lät ju spännande, eller hur? Och jadå, den var helt okej. Störde mig dock på en del saker, som t ex hur Huldas uppsägning gick till, den kändes ju helt godtycklig (och om hon ändå skulle få lön året ut, varför var hon tvungen att sluta bara inom ett par veckor?), har dom ingen som helst anställningstrygghet eller fackförening på Island? Utöver det verkade ju hela den isländska poliskåren, med undantag för Hulda dårå, vara mer eller mindre inkompetenta. Sura och otrevliga är de också. Sen tycker jag generellt det är trist med poliser som inte kan hantera en mobiltelefon. Det gick kanske an för 20 år sen, men nu känns det bara löjligt. Herregud, min mamma är 75 år och har ingen utbildning, men till och med hon hanterar smartphone och sociala medier like a boss. Så varför skulle en yrkesverksam och dessutom skitsmart polis inte kunna lära sig det utan istället börja bete sig helt efterblivet så fort telefonen ringer? VA?

 

Sen är det lite det gamla vanliga när det gäller polisdeckare, huvudpersonen har ett jobbigt förflutet och ett komplicerat inre känsloliv som den inte på några villkors vis vill prata om. Språket och storyn var ändå okej och slutet lite mer originellt än jag först trodde. Den här boken får tre rätt så rejäla Eyjafjallajökulutbrott av fem möjliga.

En nyans av brunt

Idag när jag körde hem från jobbet lyssnade jag på P4 Extra precis som jag brukar. Idag fick jag höra följande mening på:as (eller vad det nu heter när man utannonserar vad som komma skall efter nästa låt eller nyhetsuppdatering):

Pernilla Andersson Dregen hittade sin pappa i sin egen avföring. Innan Titti Schultz avslutade det givna bidraget till Europamästerskapen i konstig meningsbyggnad med tillägget "sittandes i, på äldreboendet" så trodde jag för en tiondels svindlande millisekund att jag hamnat i en nyhetssändning från "En ding ding värld" och att Pernilla faktiskt trodde sig ha krystat fram sin egen fader ur ändtarmsöppningen, alternativt inbillat sig att hon sett hans porträtt på toapappret eller nåt i den stilen (ungefär som såna som tycker sig se Jesu ansikte på en skiva rostat bröd eller dylikt).  Det hade ju varit en nyhet att, så att säga, kabla ut över världen. Sen fattade jag det som alla andra förmodligen fattade direkt, att det handlade om vanvård i äldreomsorgen. Skit också, så att säga. Medge att mitt alternativ ändå var lite festligare.

Till stallet istället, v7, pt1

Så skönt att vara tillbaks i sin vanliga ridgrupp igen, fast jag bara hade missat en gång så kändes det som att jag inte träffat det gänget, där alla är så himla trevliga, på evigheter.
Vi hade vikarie, fast vid det här laget så känns det som att jag rider eller har ridit för alla befintliga instruktörer på klubben i olika sammanhang, så det är nästan lite kul. Den här gången var det förra terminens drop in-instruktör. Vi hade henne på årets första lektion, och i måndags gjorde vi ungefär samma övning som då, serpentiner med halt eller övergång eller galoppfattning på medellinjen. Den gången gick det inte alls bra, men den här gången var Pojken jätteduktig.  Fattade galopp på hjälperna varenda gång (och bara fel galopp en gång), galopperade lugnt och fint och övergångarna till trav blev kontrollerade och harmoniska. Sån härlig känsla! När vi red fram så jobbade vi med tiometersvolter och de blev hyfsade. Däremot var han lite tjafsig och kastade med huvudet sådär som han gör ibland fastän jag knappt håller i tyglarna. Oklart varför han håller på så, har inte hittat något direkt mönster och jag försöker som sagt alltid rida som om tyglarna var sytrådar, men det verkar inte spela någon roll. Ridläraren trodde att det var för att han tycker det är lite jobbigt att gå fram ordentligt. Så lösningen är den gamla vanliga: GASA. Samt uppresande tygeltag. Vi får väl jobba vidare på den biten. I övrigt: helnöjd.

Saker som händer

Det händer väl egentligen ingenting spektakulärt, men det var plusgrader i helgen. Sådär så att man fick en föraning om att det skulle kunna bli vår någon gång. NJÖT verkligen när jag var ute och bar spannar med häst- och hönsgödsel ner till trädgårdslandet. Varje gång jag är i stallet tar jag med mig två 20-litersspannar med gödsel hem och häller på den arma magra sandjord som jag försöker göra organisk och bördig. Det är ett slit, men med soldis och fågelkvitter går det ju betydligt lättare.

Sedan grejade jag med ved, vilket också är en humörhöjare. Veden som jag högg förra våren och som har legat och torkat sedan dess är nu förflyttad till carporten* vedporten och nästan allt är staplat. Snart dags att börja klyva årets ved för eldning 2021 eller så. Framförhållning är nyckelordet, sa Bull.
Har sedan ett jätteprojekt att tömma tre stora pallkragelådor (som är tre eller fyra pallkragar höga och står intryckta längst in) som är fyllda med spillvirke och stapla det på ett annat ställe i carporten vedporten. Problemet med att förvara saker längst in är att man aldrig kommer åt dom eftersom det alltid hamnar andra grejer framför. Spillvirket i dessa lådor kommer från vedförrådet i min mans gamla hus. Det sålde vi 2010, och än har vi inte eldat upp mer än möjligen det översta lagret av det spillvirket. SÅHÄR KAN VI JU INTE HA DET, gormade jag för ett tag sen och bestämde mig för att systematiskt tömma och flytta fram det till den plats där jag staplar det spillvirke som jag tar hem från jobbet, och där det är lätt att ta med sig en korg in när man ändå hämtar ved. Sedan kom 2018 års ved och lade sig framför de där pallkragelådorna, men nu är den ju till 90 % staplad så äntligen ska det väl bli lite ordning på torpet. Eller i carporten vedporten.

I övrigt tycker jag som vanligt att helgen har gått alldeles för fort. Jag har knappt läst någonting och jag ligger lite back på DN:s korsord. Nästa vecka är det sportlov här, då ska nästan alla vara lediga för att åka skidor. Kan man inte ta ledigt för att lösa korsord?




* Som alla förstår så har det aldrig någonsin stått en BIL i denna carport.

Till stallet istället, v 6

När jag kom till stallet i fredags kändes det som att jag inte hade varit där på EVIGHETER. Fast det var ju bara en vecka. Men den veckan hade jag ju transporterats runt halva Europa på tre dagar, och sånt tål jag uppenbarligen inte utan att förlora begrepp om både tid och rum.

Vi var bara tre som red. Och en av dom som red gillade inte hästen hon valt, så hon skrittade mest. Men vi andra, som var jag och min dotter, fick kämpa. Övningen var så här: På ena långsidan skänkelvikning i skritt fram till mitten, därefter ett varv i trav på stora mittvolten, därefter övergång och skänkelvikning i skritt resten av långsidan och sedan var det skritt och halt på två ställen på andra långsidan och så började man om igen. Sedan var det samma sak fast skänkelvikning i trav och så galopp på stora mittvolten och trav och skrittövergångar på andra långsidan. Och sen bytte vi varv och gjorde samma sak i andra varvet. Kämpigt! Tyckte både jag och framför allt Pojken, som inte har så lätt för sig i skänkelvikningarna. Galoppfattningarna blev fina och harmoniska, men så är det ju det där med att galoppera på volt...då vill han hemskt gärna skjuta ut bogen och springa rakt fram på den öppna delen, speciellt när man inte är så många. Är man fler så hakar han gärna på någon annan och då går det bra, men nu var vi ju bara två. Och på stora mittvolten är det ju bara öppna delar, så de volterna blev inte mycket att skryta med. Eller ja, om man inte ska skryta med storleken då, för de blev ju minst sagt rejält tilltagna. Men i övrigt kändes han fin, om än lite seg i skänkelvikningarna men det är väl för att han tycker det är så jobbigt. Det var han för övrigt inte ensam om att tycka, var helt SLUT efteråt. Åkte hem, drack ett glas vin till maten och dog. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag.

New Forest

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: New Forest av Josefine Klougart. Laddade ner den på impuls från bibblan efter att ha läst den här baksidestexten:

En flicka på besök i södra England rider genom skogen New Forest. En ung författare befinner sig i en komplicerad relation som hon inte vet hur hon ska ta sig ur. En äldre kvinna vårdar sin döende man. Tre kvinnor i tre skeden av livet. Deras berättelser flätas samman till en roman om vad det innebär att vara dotter, mor, syster och älskare. Hur det känns att vara älskad, och att inte vara det.

Påbörjade den här boken med gott mod men tröttnade oerhört snabbt på berättelsen som aldrig ens fick styrfart. Läste väl sådär 60 sidor utan att det hände någonting alls och upptäckte sedan att boken var 675 sidor. Då gav jag upp. Har inga som helst problem med att läsa tjocka böcker, men tjocka böcker utan handling göra sig verkligen icke besvär. Den här får en överkryssad akademiledamot av aderton möjliga.

Ärren vi bär

Har läst Ärren vi bär av Caroline Engvall, en bok som var "en av de starkaste böcker jag läst" enligt någon recension. Handlingen kändes lovande:

Runt om i Stockholm hittas unga flickor döda. Citypolisens Ulrika Stenhammar har just kommit tillbaka från en sjukskrivning och får i uppdrag att utreda dödsfallen som vid en första anblick liknar självmord. Samtidigt blir journaliststjärnskottet Lovisa Ling dödshotad för sina provocerande artiklar om flyktingkrisen och mäns våld mot kvinnor. Tillsammans lägger Ulrika och Lovisa ett pussel som ingen annan vill se: flickorna har inte begått självmord av egen vilja. Men Lovisa bär på egna hemligheter, och när hon och Ulrika tar upp jakten på den hänsynslösa förövaren hamnar hon snart i en situation som kan kosta henne livet.

 

Här blev jag dock GRYMT besviken. Jag gillar ju deckare i allmänhet och kan ha en hel del överseende med till exempel stereotypa karaktärer. Men det här var bara too much av allt. Visst, jag fattar ju att det är psykiskt påfrestande att arbeta som polis. Fast jag har ju svårt att tro att alla poliser är så HELVETES känslomässigt engagerade som det här gänget, det kändes ju som att de knappt klarade av sina arbetsuppgifter. Alla var megadeppiga och hade sjukt många problem och hanterade det med missbruk av sprit och sex och det var sida upp och sida ner med eländes elände och man undrade hur de överhuvudtaget orkade leva så djävla nattsvart och dystert som deras tillvaro var. Störde mig också på att alla hade så knäppa efternamn, som Vintertid och Blondén. Det var som om det skulle vara dödsstraff på att heta Andersson eller Pettersson eller Lundström. Men mest störde jag mig på att alla var så satans labila och bara verkade vara en hårsmån från gråtattacker, depression, panikångest, självskadebeteende eller skilsmässa. DEPP DEPP.

Berättelsen i sig var rörig och ibland onödigt detaljerad, man måste väl inte beskriva att det kom upp en fyrkantig ruta som efterfrågade ett lösenord och en beskrivning av hur den och den slog in sitt lösenord och om det var en fyrsiffrig kod eller en radda siffror som avslutades med ett frågetecken. Själva polisarbetet var däremot dock rätt luddigt beskrivet, och sen vägrar jag ju tro att en kvinnlig polis skulle övertala en kvinnlig journalist att agera lockbete/jobba undercover i ett sadomasoschistiskt nätverk som drogade unga tjejer och övertalade dom att ta livet av sig genom att skära sönder sina underliv framför en filmkamera och den unga kvinnliga journalisten bara: JAJAMEN. NJA, kände jag angående detta. Sen fattade jag rätt snabbt vem den skyldige polisen var, vilket gjorde att det inte ens blev spännande. Det här ska vara del ett av en planerad trilogi men jag har ju väldigt svårt att se att jag kommer att kasta mig över de andra delarna. Den här boken får en härskarluva av fem möjliga.

Back in business

Sådärja. Tillbaka till det snöiga nord efter en liten tripp till UTLANDET. Tyskland närmare bestämt. Fast vi landade i Basel, eftersom det är den flygplats som ligger närmast den lilla stad där vår fabrik är belägen. Min danska kollega hade hyrt en bil med gps och vi knappade in adressen till hotellet och förberedde oss på en angenäm biltur Vilket naturligtvis blev en helvetesresa för gps:en ledde oss inte ut på motorvägen mot Tyskland utan lockade av någon okänd anledning in oss i centrala Basel. Där var det gott om trafik, rondeller och spårvagnar. Gps:en snäste bara en massa "if possible, make a u-turn" och vi hade ingen aning om var vi befann oss eller vart vi skulle. Till slut fick vi ta hjälp av Google Maps på mobiltelefon och då gick det vägen. Så att säga. Höhö. Kan ju även nämna att om det hade varit jag som suttit bakom ratten hade jag fått hämtas ut på något tyskt mentalsjukhus, men min danska kollega tog det hela STILLE OG ROLIGT. Tur. 

På hemvägen gick det inte mycket bättre. Vi körde i en tunnel och tappade då kontakten med Google Maps och sedan kom vi helt fel. Meningar jag aldrig trodde skulle uttalas av mig: Marina för helvete, det står ju FRANCE på skyltarna, vi måste vända! Jag har aldrig varit i Frankrike förut, men nu har jag åtminstone sett en tullstation och lite motorväg innan vi hittade ett ställe där vi kunde vända och köra tillbaks in i Tyskland och sedan Schweiz. Meningen var att vi skulle tanka hyrbilen innan återlämnandet, men vi hittade aldrig avfarten till bensinstationen som vi visste skulle ligga precis bredvid flygplatsen, och fick därför belasta chefens budget med 70 euro i någon sur extraavgift. Aja, whatever. Planet landade lite före utsatt tid, vilket gjorde att jag kunde spurta genom hela Kastrup och hinna med sista tåget som passade till sista bussen hem till byn. Alternativet hade annars varit att ta en buss från Malmö och så skulle min man få hämta mig i grannbyn kl 23 på kvällen. Nu slapp han ju det, fast jag kom ändå inte hem tidigare eftersom tåget och bussen inte direkt är synkade så jag fick sitta och glo på järnvägsstationen i 40 minuter igår kväll.

Idag jobbar jag hemifrån p g a utmattad och behov av sovmorgon. Fattar inte folk som reser hit och dit hur som helst, själv känns det som att jag hade behövt tillbringa en vecka i fosterställning och inlindad i bomull för att återhämta mig. Det blir aldrig någon globetrotter av mig, det är ju ett som är säkert.

Bilder av henne

Har läst Bilder av henne av Karin Slaughter. Tidigare har jag läst De vackraste utan att vara mer än medelimponerad, men jag sveptes väl med av nån entusiastisk recension, kan man väl tänka. Bilder av henne handlar om följande:

Andrea vet allt om sin mamma Laura: Hon vet att hon har bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Belle Isle, där alla känner alla. Hon vet att hennes mamma inte har några som helst hemligheter.

För vi känner ju alla våra mödrar utan och innan. Eller?

Men en dag, under en vanlig shoppingtur i gallerian, tar bådas liv en våldsam vändning.
En ung man attackerar utan förvarning flera människor och Laura är den som oskadliggör honom - på ett oroväckande kallblodigt sätt. Med ens riktas polisens misstankar från mannen mot Laura. Har Andreas mamma gjort sig skyldig till mord?

Vem är hon egentligen?

Andrea tvingas ge sig av på jakt efter svar. Ett sökande som för henne över hela USA och trettio år tillbaka i tiden, till en tid när Laura hade ett annat namn och levde ett helt annat liv.

Jag tycker att den här berättelsen började lovande, men rann rätt snabbt ut i en ljummen pöl av spionerier och terroristgrupper som det aldrig riktigt, trots att boken var över 500 sidor lång, framgick syftet med och hur allt egentligen hängde ihop. Eller om det är jag som är för trög för den här typen av intriger, inte fan vet jag. Tyckte mest det kändes rörigt och osammanhängande och alla karaktärerna var mer eller mindre osympatiska och därför brydde jag mig till slut inte speciellt mycket om hur det gick. Den här boken får två celler av fem möjliga.

GNÄLL, part 2758

Jaha, men alla vet väl vid det här laget att jag har rotfyllt en tand som visade sig ha en extra kanal? "Nu kan vi bara vänta och se", var det senaste inte så uppiggande budskapet jag fick från tandläkaren. Och det har jag gjort och inte fan har det blivit bra. Inte ens bättre, snarare sämre än innan. Då kände jag ju av kanal 4 på ett sätt som är svårt att beskriva, men som typ ett slags tryck i tandbenet. Men bara när jag själv tryckte på tandköttet eller på ett område på utsidan av kinden. Och det behöver man ju inte springa omkring och göra hela tiden även om jag då tyckte det var lite störigt. En rotfylld tand ska ju vara DÖD, liksom.
Men nu längtar jag tillbaks till den tid när det lilla var det enda man märkte av den där djävla extrakanalen. För sen den blev rotfylld har Tanden känts enormt närvarande och framför allt levande. Och har levererat SMÄRTA. Och trycker man på den så pulserar den i en kvart efteråt. Plus att den provisoriska lagningen lämnade ett gigantiskt mellanrum så att det nästintill har varit ett halvtidsjobb att peta tänderna efter varje måltid.

Igår morse så gjorde det så ont att jag inte kunde tugga mitt knäckebröd, så då ringde jag till tandläkaren och lipade mig till en akuttid. Ska ju (ångest!) till TYSKLAND nästa vecka och vill ej vara tvungen att uppsöka något djävla krankenhaus eller vad det heter. Fick äntligen träffa min vanliga tandläkare, som ju haft semester under hela det här debaclet. Och hon tittade och letade och borrade och grejade, men kunde inte hitta något fel. Något som på röntgen KANSKE kunde vara en spricka i en av rötterna visade sig vid närmare inspektion bara vara en struktur i tandbenet. Så hennes teori är att smärtan kommer från inflammationer i tandköttet som orsakas av det där helvetesgapet mellan Tanden och den bakom. Nu tycker ju inte jag att det känns som tandköttsinflammationer, det som talar för det är möjligtvis att smärtan kommer och går. Men det gör ju inte ont i tandköttet utan i själva Tanden? Fast nerver kan tydligen gå lite hur som helst inne i munnen, minns jag att min förrförra tandläkare Dr Kovacs sa. Fick också veta att man kan ha fantomsmärtor av rotfyllda tänder, "och det får man leva med". Upplyftande. Not.

Ja, men nu har hon, min vanliga tandläkare alltså, i alla fall lagat Tanden på riktigt. Även den bakom, som tydligen hade KARIES. Har inte haft hål i tänderna på hundra år, men här ska vi tydligen gå all in. Så det känns ju skönt att inte ha ett helvetesgap, plus att den provisoriska fyllningen faktiskt smakar lite svagt av möglig pepparkaka, vilket inte alls är särskilt härligt om ni frågar mig. I alla fall inte om man måste gå omkring med den smaken i munnen i flera veckor. Så det var ju åtminstone skönt att bli av med den. Nu ska vi "vänta och se" (igen) och dessutom "hålla tummarna". Känns ju SÅDÄR om ni frågar mig. Fick dessutom det tvivelaktiga nöjet att betala 4880 SEK för detta, så jag hoppas att ALLA håller tummarna för att Kanal 4 har slocknat en gång för alla nu.

Besöket tog dessutom längre tid än vad jag beräknat, så min parkeringstid hade gått ut och då tar jag ändå alltid i när jag lägger på pengar. Hade väl bara fattats att jag skulle få kröna denna dyra dags upplevelser med att få parkeringsböter för första gången i mitt liv? Men tack och lov så var det inga parkeringsvakter i närheten. Tur, annars hade jag väl börjat storlipa mitt i stan. Nu kunde jag nöja mig med att åka hem och ligga som den döende svanen i soffan resten av kvällen.  STACKARS MIG tycker jag nu.